Svenska kyrkan går från klarhet till klarhet. I Västerås Tidning kunde man inför julhelgen ta del av en annons som inbjöd till firande av Kristi födelse. Första delen av texten var fullständigt normal: ”Välkommen Jesus! På juldagen, 25 december, föddes Jesus, ett efterlängtat barn”. Det som därpå föddes var dock allt annat än normalt: ”Hen föddes när de lyckliga föräldrarna Maria och Josef var på resande fot”.

Användningen av könsneutralt pronomen ”hen” för att beteckna Kristus upplevdes – naturligt nog – av många troende som djupt anstötligt. Domprosten i Västerås, Susann Senter, genmälde dock att man tyckte det kunde vara ”lite frimodigt” att inte könskoda Jesus: ”Vi ville inte könsbestämma det lilla barnet med en gång”. Detta ”frimodiga” beslut påstods vara en konsekvens av kyrkans likabehandlingsprogram, som ifrågasätter hur vi ”könskodar” varandra. Det fick också starkt stöd av biskopen i Västerås stift, Mikael Mogren.

Tyvärr är detta inte någon isolerad incident. Svenska Kyrkans ledning har under senare år drivit en allt tydligare agenda som fjärmar sig allt längre från det kristna trosbudskap man borde ha som primär uppgift att förvalta. Det upplevs som betydligt viktigare att visa ett politiskt korrekt engagemang i frågor som rör flyktingars och HBTQ-personers rättigheter. Som särskilt bisarrt framstår krav på att de som omfattar den kristna tron inte bör visa detta öppet, på sätt som kan upplevas som stötande för nyanlända muslimer.

Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, har väckt uppmärksamhet med sitt förslag om att man borde avlägsna kristna symboler från kyrkorummet, så att även muslimer kan känna sig välkomna. Andra har menat att svenska kristna inte bör bära kors offentligt. Snart får vi väl också sluta äta skinka till jul, och kräftor i augusti. Även det kan ju vara stötande.

I skarp kontrast upplevs det inte som på minsta vis stötande när domkyrkan i Uppsala upplåtes till en utställning, ”Ecce Homo”, där Kristus visas som homosexuell, och det upplevs inte som stötande att porträttera Kristus som transgenderperson. Att någon av dessa aktivister skulle våga sig på liknande avbildningar av profeten Mohammed är helt uteslutet, av samma skäl som förklarar varför svenska pride-aktivister inte gärna reser till Moskva för att tåga genom staden.

Man kan förvisso välja att avfärda allt detta som makalösa dumheter, vilket det förvisso också är. Man kan nöja sig med att konstatera det är upp till Svenska kyrkans medlemmar att rösta med fötterna, genom att utträda. Det gångna årets rekordstora medlemsförlust reflekterar sannolikt ett trendskifte, så att det nu är de troende snarare än de icke-troende som inte längre finner mening i att vara medlemmar i Svenska kyrkan.

Tyvärr är det inte så enkelt. De dumheter som emanerar från Svenska kyrkans ledning har starkt stöd i politiskt korrekta medier, som i sin tur finner näring i ett accelererande förfall även inom den vetenskapliga världen. Södertörns högskola brukar ofta framhållas som ett slags högborg för de genusbaserade teorier om könsmaktsordning som inte bara ger upphov till krav på införande av ”hen” som könsneutralt pronomen.

Krav har även förts fram på att svenska pass bör lämna utrymme för ett tredje kön, vilket skulle befästa Sveriges roll som ett slags internationellt driftkucku – den moraliska stormakten går i bräschen för att biologiskt kön skall ersättas med sociala konstruktioner! Det är ett intellektuellt sammelsurium som saknar motstycke.

Om det nu är så, att kön blott är en social konstruktion borde det väl inte finnas någon gräns för antalet konstruktioner. Varför bara sudda ut gränsen mellan man och kvinna, och lämna utrymme för en transgenderidentitet. Om jag upplever att mitt kön är en blandning av hobbit, häst och utomjording borde jag väl ha rätt att få detta inskrivet i mitt pass.

Det är dock orättvis att enbart peka ut Södertörn som galenskapens hemvist. Det vulgärfeministiska prästerskapets orala inkontinens har vunnit betydande utbredning även vid anrika Uppsala universitet. Mig veterligen har vi ännu inte fått höra Rektor eller andra företrädare för universitetets ledning plädera för införande av ”hen”, eller liknande dumheter, men på lägre nivåer göres stora framsteg.

Det är nu redan flera år sedan en av universitetets vice rektorer menade att samtliga institutioner borde ”genuscertifieras”. I korrespondens från personer inom förvaltningen kan man ofta få se hänvisningar till ”hen”, och vid sammanträden kan man bli åthutad om man hänför till icke närvarande personer som ”han” eller ”hon”.

Svenska kyrkans ledning finnes också i Uppsala, där teologiska institutionen har gått i bräschen för den aktivism till förmån för Palestina som så uppenbart ligger kyrkan så varmt om hjärtat. Att denna vurm för islamism kan samexistera med ”hen” och könsmaktsordning är blott ännu ett tecken på genusaktivismens intellektuella härdsmälta.

Det som är i särklass mest vedervärdigt är dock att även små barn dras in. Aktivister inom förskolan arbetar inte bara på att utplåna pojkars identitet som pojkar, vilket kommer att få omfattande konsekvenser för den uppväxande generationen. Man har också börjat ifrågasätta könsidentitet via barnböcker som exempelvis visar hästar med läppstift. Denna form av sexualisering av små försvarslösa barns tillvaro går långt bortom gränsen för dumheter. Det kan bara beskrivas som just vedervärdigt.