Jag förbryllas inte över att det så kallade näthatet växer. Vi lever idag i ett samhälle i fritt fall. Polisen har tappat kontrollen och våldtäkterna blir bara fler och fler, nu även mot män. Senast har vi kunnat läsa om brutala gruppvåldtäkter i både Fittja och Malmö, där gäng av män har turats om att förgripa sig sexuellt på en kvinna. Det är en unik sadism av ett slag som Sverige troligen inte känt av sedan Birger Jarl instiftade kvinnofriden på medeltiden.

Sverige har på mycket kort tid gått från ett samhälle med hög social tillit till ett samhälle där folket med rätta känner sig fört bakom ljuset. Svenskarna litade på sina politiker, myndigheter och akademiska auktoriteter, men nu lever vi i en tid där det blir uppenbart att makthavarna har missbrukat det förtroendet å det grövsta.

Samtidigt som allt fler yrvaket vaknar upp och inser att systemkollapsen är högst verklig, så infinner sig en gnagande känsla av maktlöshet hos många. Även områden som traditionellt varit förskonade från våld och problem har nu blivit inkastade i förfallet. Nyligen var det skottlossning i Bromma utanför Stockholm. Skottlossning var tidigare mest förknippat med fattigare stadsdelar. Allt färre kommer undan, men det finns fortfarande många som vill blunda hårt och stigmatisera dem som pratar öppet om problemen. Folk vittnar om att de är rädda för att förlora jobbet om de säger för mycket i fel sammanhang. Många har ansvar för barn och amorteringar på sitt boende som har satt dem i ett slags ekonomisk livegendom gentemot sin arbetsgivare. Jag, som själv är akademiker, har fått mitt politiska engagemang benämnt som en belastning – ja, närmast som en del av ett brottsregister – när jag har sökt tjänster för att försörja mig.

Kombinationen av att känna sig förrådd och maktlös och att behöva se ett samhälle snabbt gå från en idyll till en variant av Mad Max, det är en känsla som politikerna borde ta på betydligt större allvar än de tycks göra. Det så kallade näthatet är bara en digital manifestation av något djupare och allvarligare. Det handlar om att människor har ätit det röda pillret och sett maktelitens vanstyre i blixtbelysning. Det finns länder där revolutioner och inbördeskrig har startats för banalare saker än att våldtäkterna ökar exponentiellt och att kvinnor blir gruppvåldtagna var och varannan vecka.

Jag förstår näthatarna och de anonyma desperata röster som ropar efter hämnd, även om jag inte stödjer deras beteende. De har all rätt att vara arga, oroliga och kräva rättning.

Marika Lindgren Åsbrink skrev i en artikel i Dagens Samhälle (14/6 2017) att kraven som ställs på politikerna är omänskliga. Men för det mesta stämmer inte det. Hade Sverige styrts enligt rationalitet och nykterhet hade våra problem kanske varit på den låga nivå som man har i flera av våra grannländer. Länder där terrordåd och gruppvåldtäkter fortfarande är någonting som man inte behöver oroa sig för. Det sätt som svenska politiker har misshandlat sitt folk på är däremot omänskligt. Jag undrar om politikerna kan se sig själva i spegeln och känna någon form av stolthet när de tänker på allt lidande som de har ställt till med. Det är också symptomatiskt att politikerna står handlingsförlamade inför våldtäktsvågen, men visar stor enighet när det handlar om hat och hot mot politikerna själva, se ”Yasmine Larsson (S) kräver strängare straff för politikerhot” (15/11 2017) .

Politikerna har distansierat sig från folket, de talar om trygghet och rättvisa medan folk inte ens vågar vittna i domstol och poliser blir attackerade i sina hem. Politiker sitter med fina ord och administrerar ett socialt sönderfall. Journalister är dagens prästerskap som välsignar maktens handlingar, men med en allt sämre verbal förmåga i takt med att fler journalister går över till alternativmedia och vänder politikerna ryggen.

Min önskan är att Stefan Löfven och Annie Lööf blir av med sina livvakter, får flytta ut till en sliten lägenhet i ett fattigt område och själva se allt våld och kaos som de har skapat. Inte bara under ett kort studiebesök, utan leva där. Det bästa straffet man kan ge misslyckade politiker är nog att låta dem utsättas för samma lidande som de utsätter sitt folk för. Det vore framför allt rättvist eftersom det är deras egna beslut som har lett fram till dagens kaos.

Leo Sundberg är utbildad revisor och även ingenjör boende i Malmö samt medlem i Medborgerlig samling.