När jag första gången läste Thomas Thorilds ord i guldskrift ovanför aulan på Uppsala universitet , ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”, trodde jag först att jag läst fel och sedan, efter några häpna omläsningar, att byggnadsarbetarna av misstag kastat om det hela och att ingen lagt märke till fadäsen. Det var så uppenbart självklart för mig att det fria tänkandet var större än det rätta.

Det här var i början av 1970-talet. Det ”rätta” tänkandet framstod för mig som inskränkt och nattståndet. Vad var det för märkvärdigt med att tänka ”rätt”? Det kunde ju varenda skollärare. För mig framstod det som så mycket ädlare att spränga gränser och öppna vyer. ”Här rivs för att få ljus och luft, är kanske inte det tillräckligt?” frågade Strindberg i dikten Esplanadsystemet.

Sådan var tidsandan. Filmen ”Släpp fångarna loss – det är vår” från 1975 av Tage Danielsson var ett emblematiskt uttryck för epokens längtan efter nytt och fritt tänkande, ett tänkande som numera, sedan postmodernismen gjort rent hus med Thomas Thorild, har kastat alla förtöjningar till verkligheten. Se gärna den charmiga ouvertyren:

Numera står jag stadigt på Thorilds sida. Erfarenheterna har nämligen övertygat mig om att när något fattas mänskligheten så är det inte i första hand för att den saknar djärva idéer utan för att den inte kan låta bli att göra dumheter. Att den svenska skolan misslyckas, till exempel, beror inte på att man inte tänkt tillräckligt fritt utan på att man inte tänkt tillräckligt rätt.

Det fria tänkandet är tveklöst stort. Mänskligheten kan troligtvis inte göra sådana välsignelsebringande underverk som den tidvis gör om inte ett och annat tänkargeni får göra djärva språng och i fantasin sätta sig över alla kända lagar och allt vedertaget förnuft. Då hade mänskligheten inte fått Newton som vände upp och ned på sin tids tänkande och ej heller Einstein som vände upp och ned på Newtons.

Vi vet att det finns ett näst intill oändligt antal sätt att tolka verkligheten. Det fria tänkandet kan fabulera hur mycket som helst. Det märks exempelvis i konsten. Kubisterna hittade på att man kunde måla verkligheten så att den såg ut att vara tillverkad av sinnrikt sammanfogade lådor.

Det var en kul och fri idé som funkar åtminstone på det viset att Picassos övningar i genren hämtar hem sagolika belopp på internationella konstauktioner. Nietzsche utvecklade tanken att alla högre värden, typ ”Guds kärlek” och ”Det klasslösa samhället”, bara är mänskliga påhitt och därför falska och att människan bör göra sig till en Övermänniska genom att förneka all sådan vidskepelse. Visst. Så fritt går det att tänka.

Men det finns en hake. Av det oändliga antal verklighetstolkningar som den fria tanken kan uppfinna så är det bara ett synnerligen begränsat antal som kan fungera. Sätt Picasso på att utforma en kubistisk skolpolitik så får du se. Låt en Övermänniska ta hand om gråstarrsoperationerna på Sophiahemmet. Under andra världskriget föreslog en fritänkare för Churchill att premiärministern skulle torrlägga Nordsjön för att komma åt de tyska u-båtarna.

Utanför konstens, haschrökens och de barnsliga fantasiernas värld räcker det inte med att tänka stort, man måste tänka rätt också. En värld som helhjärtat satsade på det rätta tänkandet och satte fritänkare i vadderade celler skulle antagligen bli ett trist och andefattigt ställe. En sådan värld skulle kanske inte utvecklas, men den skulle trots allt fungera. Egentligen var det väl sådan världen var fram till dess att toleransen och tankefriheten slog igenom under upplysningstiden eller lite tidigare. Dessförinnan kunde valet vara att tänka rätt – där det rätta kanske inte handlade om det matematiskt, utan i stället om det politiskt eller religiöst korrekta – eller att hamna på kättarbålet.

Nu lever vi sedan några decennier i en motsatt värld. Tage Danielssons tankefigur har tagit kommandot. Vi har släppt fångarna loss, inte för att de har avtjänat sitt straff och kommit på bättre tankar, utan för att det är vår och för att fångar egentligen är snälla och oskyldiga människor. Se filmen om du vill få en inblick i det fria tänkande som numera resulterat i bostad och körkort för hemvändande IS-krigare.

Postmodernismen är de fria konsternas obegränsade fantasivärld. Där är allt möjligt, där finns ingen ensam begränsande sanning. Alla har sin sanning och sitt speciella kön och allas individuella identitet måste respekteras. Det är en fyraåringarnas drömvärld, där inga gränser finns, där resurserna är oändliga och där hugskott och infall har samma värde som naturlagar och beprövad erfarenhet.

Vi lever som om Thorilds sentens hade varit den omvända och alltså handlat om att fritt tänkande faktiskt är störst och att det rätta i bemärkelsen det existerande och det fungerande, alltså det materiella livet med alla dess irriterande begränsningar, inte behöver tillmätas någon betydelse.