Mainstreammedia och kulturetablissemanget, från Hollywood till Dagens Nyheters kultursida, vill få oss att tro att européer är världshistoriens största skurkar. En ständig flodvåg väller in över oss av bilder på ondskefulla, vita män i syfte att få européer att känna skuld. För att korrigera dessa nidbilder och karikatyrer är det nödvändigt att berätta hur det egentligen var.

Idag är det den 6 januari och trettondedag jul. Dagen benämns också ”tre konungars fest” eftersom man då brukar komma ihåg de tre vise män eller heliga konungar som följde stjärnan tills stallet i Betlehem. Evangelisten Matteus berättar (2:11):

”De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.”

Det står ingenting om att de var konungar. De har inte ens några namn. Men som biskopen och religionshistorikern Helge Ljungberg noterar i sin bok Våra högtider (1958):

”Ingen berättelse i Bibeln, inte ens julevangeliet, har verkat så eggande på fantasin som Matteus’ knappa skildring av de vise männens färd till Betlehem.”

De vise männen blev tre till antalet, de blev konungar, och de fick namn. Kaspar, Melkior och Baltasar ska de ha hetat. Man berättade om vilka länder de kom ifrån, hur de såg ut och hur gamla de var. De ska ha kommit från tre olika världsdelar, namn på länder som Indien, Kaldéen, Persien, Nubien och Arabien brukar nämnas. En av de tre beskrivas ofta som afrikan eller ”mor”. Men i den första avbildningen från 300-talet bär alla tre persiska huvudbonader. I evangelierna kallas de ”mager”, ett persiskt ord, som på svenska översatts till ”stjärntydare”.

Men den 6 januari 1449 kröntes en verklig kung, en som många kristna har kallat helig. Men det var inte trettondag jul den dagen, utan dagen före julafton, eftersom man använde en annan kalender. Jag tänker på Konstantin XI, den siste kejsaren av det kristna, grekisk-romerska riket som vi brukar kalla Bysans.

Kung Konstantin XI stupade när det en gång så stolta Konstantinopel, Det nya Rom, erövrades av profeten Muhammeds trogna den 29 maj 1453. Och den islamiska armén leddes av en härförare och härskare som bar Muhammeds namn, den osmanske sultanen Muhammed II. Först med denna tragiska händelse fann Edward Gibbon det möjligt att sätta punkt för The Decline and Fall of the Roman Empire.

Sture Linnér var en av Sveriges främsta kännare av grekisk kultur. I sin bok Bysantinsk kulturhistoria (1994) skriver han så här om Konstantin XI och det kristna rikets skymning och undergång:

”Nyåret 1449 kröntes Johannes’ bror, Konstantin XI, till kejsare. Hans femåriga regering blev ingenting annat än en väntan på slutet. Turkarna belägrade Konstantinopel med en väldig övermakt. Mot deras artilleri var försvararna hjälplösa och 1453 stormade Mehmet II staden. Konstantin stupade med svärd i hand.

Efter femtiotre dagars ursinniga strider utspelade sig nu fruktansvärda scener. Med sultanens tillåtelse massakrerade turkarna stora delar av befolkningen och plundrade kyrkor och hem. Några invånare hade barrikaderat sig i Hagia Sofia för att en sista gång begå nattvarden. Soldaterna bröt sig emellertid in och tog dem till fånga som slavar, utom barn och åldringar som de högg ned på stället. Flickor och pojkar våldtogs på altarborden.”

I tusen år var Hagia Sofia ett av Europas prakfullaste monument och den kristna världens största kyrka. Efter erövringen förvandlades den till moské och bilderna av Jesus och Maria täcktes över. Hur kunde det ske? Sture Linnér pekar på splittringen i kristenheten, den latinska och den grekiska kyrkan kunde inte komma överens. Det var därför Konstantinopel inte fick tillräcklig hjälp från väst. Det påstås ofta att den bysantinske storamiralen Lukas Notaras skulle ha föredragit sultanens turban framför påvens mitra. Påståendet kan vara felaktigt, Notaras stred tappert mot turkarna. Och om var det sant så ångrade han sig nog när han blev halshuggen av Muhammed II efter att ha nekat att lämna ut sin 14-årige son för att tillfredsställa sultanens lustar.

Konstantin XI ledde försvaret av San Romanos-porten. Han kämpade intill slutet, trots att han visste att allt hopp var ute. Överallt hördes stridsropet Allahu akbar! medan män, kvinnor och barn slaktades skoningslöst. Den venetianske läkaren Niccolò Barbaro bevittnade händelserna och beskrev hur det gick till i sin dagbok. Turkarna förfogade över tidens mest skickliga och hänsynslösa soldater, de så kallade janitscharerna. Det var dessa som först stormade staden, sedan följde våg på våg så ”det var som i helvetet” och ”de drog runt i staden, där de högg ned alla de stötte på, kvinnor och män, unga och gamla, hög och låg, med sina kroksablar. Detta slaktande varade från daggryningen, då de trängde in i staden till middagen…”

Och i enlighet med profeten Muhammeds lagar våldtogs och förslavades kvinnorna:

”De uppsökte klostren, och alla nunnorna fördes ned till deras flotta och våldtogs och misshandlades av turkarna, och såldes sedan som slavar på auktioner i hela Turkiet, och alla de unga kvinnorna blev också våldtagna och sedan sålda för vad de kunde inbringa…”

De islamiska jihadister som idag krigar för att ta byte och slavar och utbreda sin makt med svärdets hjälp har inte kommit med något nytt. Samma fruktansvärda skräckscener som utspelade sig i Konstantinopel i maj 1453 har i vår tid utspelat sig i Syrien och Irak och i andra länder.

Det romerska riket föll alltså inte förrän 1453, krossat av islamisk jihad. I mer än 1100 år, sedan Konstantin den store gjorde det till sin huvudstad på 300-talet, var Konstantinopel en europeisk, grekisk och kristen stad. Efter att Muhammed grundat sin religion på 600-talet var Europa, framför allt det grekiska riket i öst, utsatt för ständiga anfall. Men även Spanien i väster föll ju, och Frankrike hade kunnat gå samma öde till mötes om inte Karl Martell hade segrat över muslimerna vid Poitiers år 732. Längs Medelhavets europeiska kuster levde befolkningen i flera hundra år i skräck för jihadpirater som plundrade, slaktade och tog slavar. Vissa kuster avfolkades, som i Provence i sydöstra Frankrike där man flyttade upp i bergen för att skydda sig. Europeiska, blonda kvinnor var eftertraktade som sexslavar.

I en så kallad hadith, en berättelse om profeten Muhammed, frågar han en av sina följeslagare, Jadd bin Qays: ”Vill du ha de gula döttrarna?” Med detta ord, på arabiska ”Banu al-Asfar” menade han de blonda flickorna i det östromerska riket. Det var Muhammeds sätt att locka Jadd att ansluta sig till jihad mot de kristna grekerna. Som lön skulle han få sexslavar i detta liv, och om han stupade, 72 jungfrur i paradiset.

När en genomsnittssvensk hör ordet slaveri, vad tänker han eller hon på? Förmodligen de svarta slavarna i USA. Det visar hur hjärntvättade vi blivit av utbildningssystemet, medierna och underhållningsindustrin i att tänka negativt om väst – det svarta slavarna i USA utgör en ytterst liten del av slaveriet i världshistorien. Varför är det ingen som tänker på de vita européerna som var slavar hos muslimerna? Nej, just det, de vita är alltid skurkarna!

Det första korståget på slutet av 1000-talet var inget uttryck för ”europeisk imperialism” utan ett sent svar på jihad, ett försök att ta tillbaka Jerusalem och trygga de heliga platserna. Jerusalem erövrades av en islamisk armé under kalifen Omar år 637. Vi hör hur islamiska ledare högljutt kräver att ”få tillbaka” Jerusalem – den pakistanske islamisten Hafiz Saeed föreslog nyligen att Jerusalem skulle ”befrias” genom en atombomb. Samtidigt säger inte kristna ledare ett pip om Konstantinopel.

Föreställ er att islamvärlden idag hade intagit samma ledarställning som västvärlden har? Hur tror ni att vi hade blivit behandlade? Hur mycket skulle dessa stater investera i kampen mot västofobin och kristofobin? Lika mycket som nu, det vill säga noll. De skulle som hellre investera i kampen mot väst. Vi hade nog inte behövt piska oss själva – de hade gjort det åt oss.

I väst får vi inte nog av att späka oss själva och be om förlåtelse för våra synder, men i islamvärlden skäms man inte, utan är snarare stolt över, jihad. I Turkiet firas tvärtom erövringen av Konstantinopel varje år med pompa och ståt. Och drömmen om att erövra Europa lever. Turkiets president Erdogan, den nye sultanen, uppmanade i ett tal i mars 2017 turkar bosatta i Europa att skaffa många barn: “Skaffa fem barn, inte tre. Ni är Europas framtid”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook!