Nu har jag läst alltför många obehagliga skildringar och hört alltför många skrämmande vittnesmål om hur det kan gå till i svenska skolor för att avskriva varningarna som överdrifter och förtal. Ännu oroligare blir jag när jag studerar vad de politiska partierna vill göra åt situationen. Det verkar bara vara mer av det gamla som misslyckats i decennier: ökade anslag, mer myndighetsstyrning och, som grädde på moset, besvärjelser.

Ta det parti från vilket åtminstone några medborgare kanske väntat sig den mest förnuftiga skolpolitiken, moderaterna. Moderaterna vill till exempel ha nolltolerans mot dåliga skolor. Det ska åstadkommas genom att Skolverket och Skolinspektionen blir strängare. Myndigheterna ska kunna tvinga skolorna att ingå ”kunskapskontrakt”. Friskolor med kunskapskontrakt ska kunna förbjudas att ta ut vinst, men vad göra med en kommunal skola som inte fungerar?

Skolinspektionen ska då, tycker moderaterna, kunna ta över driften. Vad ska hända då, tro? Har Skolinspektionen ett hittills okänt förråd av bra lärare som kan rycka ut? Eller har Skolinspektionen någon pedagogisk mirakelkur som den hittills smusslat undan? I övrigt verkar moderaterna sätta sin lit till ”fler karriärtjänster”, ”en timme mer undervisningstid per dag” samt ”betyg från årskurs 3” plus att en massa saker ”ska”, till exempel ”ska [det] inte spela någon roll varifrån du kommer eller vem du är – alla har rätt till en bra utbildning”, ”högre utbildning och forskning ska hålla hög kvalitet” och ”de som börjar gymnasiet ska ha tillräckliga kunskaper från grundskolan”.

De andra partierna är likadana. Till exempel ”kämpar Liberalerna envist för en riktigt bra skola”. Liberalerna vill också ”satsa mest där behoven är störst”. Kolla själv om du vill förnya din floskelsamling.

Hur länge ska man tro på någons löften och utfästelser om han dels under årtionden visat sig oförmögen att leverera, dels inte presterar några begripliga planer på hur han ska gå till väga för att lösa problemen? ”Inte längre”, skulle jag svara.

Det är inte det att jag ogillar politiker. Det finns många trevliga och vänliga människor inom politikerskrået. Men jag har, på goda grunder enligt egen uppfattning, tappat förtroendet för deras förmåga, sannolikt även vilja, att leda landet i den riktning jag skulle önska. (Kanske gör jag därmed något oprövat kort orättvisa – det oprövade kortet Medborgerlig Samling har faktiskt förvånansvärt vettiga idéer om skola – läs det skolpolitiska programmet här – men hur länge kan man vänta på att oprövade kort eventuellt ska lyckas med att för det första komma till makten och att för det andra få någon trovärdig förändring till stånd?)

Låtsas att du är förälder till ett barn som ska börja skolan till hösten. Låtsas att du inte bor i Danderyd eller Vellinge där det nog finns bra skolor. I stället bor du i en Stockholmsförort nära utanförskapsområdet Rinkeby. Du räknar med att det kan bli tufft för dottern Fredrika, 6.

Sannolikheten för brister i undervisningen är hög. Du har inte råd att flytta till Danderyd. Du kan inte vänta på att det oprövade kortet Medborgerlig Samling ska komma och göra ett försök att vända utvecklingen. När detta eventuellt sker har Fredrika redan gått ut grundskolan, kanske utan att kunna multiplikationstabellen.

Om jag vore pappa till Fredrika skulle jag gripas av panik – så dags! kan du med rätta utbryta – och börja famla efter halmstrån enligt principen att om jag inte längre kan lita på välfärdsstaten så får jag väl göra jobbet själv även om det kostar.

Ungefär så här skulle jag tänka.

Men vänta! Vår granne är ju faktiskt Ewa Grönlund, nyligen pensionerad lärare. Jag ska prata med Ewa. Om jag fick ihop några andra oroliga föräldrar som betalade en tusenlapp i månaden per barn så skulle de ju kunna gå i skola hos Ewa i stället för hos kommunen. Ewa har ju till nyligen varit anställd av kommunen så det kan väl inte vara något problem.

Sedan skulle jag som vanligt rådfråga herr Google. Då skulle jag efter lite trassel komma fram till Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige, Rohus, som kämpar för den internationellt, utom i Sverige, erkända rätten för föräldrar att själva undervisa sina barn om de inte litar på sin kommun eller motsvarande offentliga undervisningsleverantör.

Som vanligt tackar jag herr Google för den värdefulla hjälpen och ringer till Rohus för att fråga hur det där kan gå till.

Om du vill undervisa dina egna barn, säger Rohus, så kan du räkna med att det blir bråk. Hemundervisning är enligt svensk lag tillåtet om ”synnerliga skäl” föreligger, men svenska domstolar har aldrig upptäckt några synnerliga skäl, så föräldrar som ansöker om att hemundervisa får nobben.

Så vad gör föräldrar som får nobben? frågar jag.

Till exempel flyr de till Åland, svarar Rohus. Finska myndigheter litar mer på föräldrar än vad de svenska myndigheterna gör. Det kommer minst en svensk skolflyktingfamilj i månaden till Åland. Det finns ungefär 25 sådana familjer på Åland nu. Vad vi känner till finns ett femtiotal svenska skolflyktingfamiljer i andra länder och det ökar hela tiden när föräldrar upptäcker vad som väntar deras barn i kommunala skolor. Föräldrarna tar med sig barnen och flyr.

Men om man har en lärare? frågar jag Rohus och berättar om Ewa Grönlund-projektet.

Inte en chans, säger Rohus. Om barnen inte dyker upp i den kommunala skolan går det en orosanmälan till socialen. Ungarna kan bli omhändertagna och satta i hem. Eller också får föräldrarna viten i hundratusenkronorsklassen. Det har hänt. Det är därför folk blir skolflyktingar.

Där fick jag något att tänka på. Inget tyder på att den svenska välfärdsstaten inom överskådlig tid kommer att ens börja hantera skolans problem. Samtidigt försöker den svenska välfärdsstaten aktivt och med kännbara metoder förhindra mig att själv lösa mina barns problem. Den svenska välfärdsstaten är alltså i detta avseende medborgarens fiende. Inte alla medborgares fiende förstås, men troligen alltmer så i takt med att skolans problem ökar vilket de rimligtvis kommer att göra.

Rohus läser mina tankar och säger att problemet inte så mycket är de enskilda skolorna eller de enskilda lärarna eller ens de enskilda kommunerna. Att dessa sticker käppar i hjulet för hemundervisande föräldrar beror på att de är vettskrämda för vad de högre statliga myndigheterna, till exempel Skolinspektionen, ska säga. Det är de högre statliga myndigheterna som sköter systemförsvaret. Att Skolinspektionen har full och daglig kontroll över undervisningen är viktigare för Skolinspektionen än att barnen får god undervisning i en harmonisk miljö.

Då berättar jag för Rohus om att moderaterna hade tänkt lösa skolans problem genom att ge Skolinspektionen mer makt. Jag hör Rohus sucka och ta sig för pannan.