Hoten mot demokratin

Patrik Engellau

Vi har fått lära oss att demokratin alltid måste försvaras eftersom den alltid hotas någonstans ifrån. Vilka är då hoten mot demokratin här och nu i Sverige?

Det finns två bärande svar på den frågan. Det ena presenterades i Dagens Nyheters huvudledare den 2 januari. Det andra ska jag strax anföra.

DN säger att ”demokratin uppfattats som självklar i Sverige. Den gemensamma spelplanen har egentligen aldrig ifrågasatts”. Men idag ”är situationen delvis en annan. Hoten mot demokratin har krupit närmre”.

Vilka är då dessa hot?

Ett stort hot är ”den internationella högernationalistiska och populistiska offensiven”. Detta hot är emellertid just nu inte så farligt, bland annat eftersom ”Donald Trump […] ännu inte startat ett nytt världskrig”. Men DN specificerar den överhängande faran för Sverige:

Normaliseringen av populister, nationalister och högerextremister äger rum under en internationell högkonjunktur. När tiderna ändras, när konjunkturen vänder, när arbetslösheten ökar, när terroristerna slår till, då finns de där, antidemokraterna, i pole position i parlamenten de föraktar men gärna utnyttjar.

Så ser det påtagliga hotet mot demokratin ut, i Sverige liksom i en rad andra europeiska samhällen.

Hotet mot demokratin skulle alltså vara att sverigedemokraterna gör sig breda när arbetslösheten ökar och terroristerna slår till. Visst. Jag vill gärna fylla på listan över händelser som troligen skulle verka i samma riktning, till exempel försämrade skolresultat, utbredning av no go-zoner, alltfler gängvåldtäkter som inte ens utreds, fortsatt migration i en skala som Sverige inte klarar, polisens uppenbara hjälplöshet och så vidare.

DNs ledarsida kan emellertid, som jag ser det, inte tänka klart. Varför skulle ”populister, nationalister och högerextremister” få makt av att obehagen staplas på hög över Sverige? Av ett enda skäl, vad jag kan förstå, nämligen att det etablerade politikerväldet inte kan eller vill göra något åt alla dessa obehag utan i stället tycks målmedvetet engagerat för att lassa på fler.

Det etablerade politikerväldet vill inte ens erkänna att problemen finns. Hur ska man då förhindra att väljarna i demokratins namn sätter sin lit till rörelser som i varje fall ser och vidkänns de obehag som det etablerade politikerväldet förnekar?

Jag vet vad jag skulle svara på det argumentet om jag jobbade på DNs ledarredaktion. Jag skulle svara på temat att populister alltid låtsas att det finns enkla lösningar på alla problem men att Sveriges problem minsann inte är så lätta att lösa som populisterna tror vilket är själv beviset för att populisterna är oseriösa.

Det är nämligen så etablissemanget resonerar. För det första finns inga problem, för det andra kan vi inte lösa dem vilket, för det tredje, bevisar att ingen annan heller kan lösa dem.

Hotet mot demokratin i Sverige är inte att folket vänder sig till populister utan att den etablerade makten inte övertygar folket om att den i alla fall försöker lösa nationens problem.