En läsare framförde en relevant fråga. Om Engellau nu tycker att det välfärdsindustriella komplexet är ett problem, sa läsaren, hur tycker då Engellau att man ska organisera välfärdstjänsterna eftersom folk vill ha sjukvård och sådant? Menar Engellau att folk ska betala allt ur egen ficka?

Låt mig starta med en sociologisk observation som kan verka banal, men visar sig innehållsrik, nämligen att organisationer normalt vill ha mer pengar. I företagsvärlden uppträder denna drift i form av en vilja till vinstmaximering. Hos anslagsfinansierade organisationer framträder den som en önskan om omsättningsmaximering.

Vinst och omsättning är inte samma sak. Vinst är en del av omsättningen, nämligen den del som företagets ägare lyckas tillskansa sig själv för att placera där den hör hemma, alltså i hans privata plånbok.

Anslagsfinansierade organisationer styrs inte av några ägare utan, i verkligheten, av sina anställda. Dessa organisationer förväntas inte göra vinst – om ett överskott uppträder anser de anslagsbeviljande politikerna att organisationen fått för mycket pengar och drar ned budgeten för nästa år; ett sådant misstag gör en anslagsfinansierad organisation bara en gång – men det hindrar inte att de anställda har ekonomiska lustar, till exempel avseende högre lön, finare kontor, fler internationella kongresser och fler underställda, som de tillfredsställer genom att maximera omsättningen. Större omsättning betyder mer kul grejor. (När politiker köper tjänster från privata, vinstmaximerande bolag, till exempel äldreomsorg, uppstår särskilda situationer som jag här tänker strunta i.)

Vi vet vad privata företag gör för att försöka höja vinsten. De utvecklar sina produkter, de letar efter nya kundgrupper, de gör reklam och sådant. Detta är legitimt och begripligt. Konkurrensen mellan bolagen gynnar för det mesta kunderna. Kunderna får makt av att de kan välja annan leverantör.

Med anslagsfinansierade organisationer, till exempel polisen och sjukvården, är det i allmänhet annorlunda. De har monopol. Avnämarna, alltså de medborgare som ska avnjuta deras tjänster, har därför inte den makt över leveranserna som tillkommer privata företags kunder.

Hur gör anslagsfinansierade organisationer för att maximera omsättningen?

Den första och klassiska metoden är att begränsa produktionen så att de politiker som på medborgarnas uppdrag står för fiolerna hela tiden får hosta upp mer pengar för samma tjänsteproduktion. (”Kommunalarbetare vilar alltid på spaden.”)

Detta åstadkoms enklast och elegantast med köer. Om avnämarna inte får sina leveranser förrän de stått i kön en viss tid blir de sura och klagar hos politikerna som känner sig tvungna att höja anslagen för att kapa köerna.

Köer är således ett av den anslagsfinansierade organisationens mest kraftfulla verktyg när det gäller att maximera omsättningen. Den som fattat detta inser varför köer aldrig försvinner hur mycket politikerna än ”satsar”. En klok anslagsfinansierad organisation skulle aldrig göra sig av med det instrument som skapar grund för nya ”satsningar”, det vill säga nya anslagsökningar.

En annan metod att öka omsättningen är produktutveckling, till exempel utarbetandet av nya diagnoser som kräver nya insatser från välfärdsproducentens sida som i sin tur kräver ökade anslag. En av mina favoriter är upptäckten av ”motoriskt utanförskap” som nyligen framfördes av en välfärdsprofessor i Studio 1. Professorn hade noterat att vissa skolbarn var bättre på fotboll än andra skolbarn och drog slutsatsen att staten redan vid barnens födelse borde testa dem för risk för motoriskt utanförskap för att kunna sätta in preventiva insatser. Skulle nog kunna bli en hel myndighet för att hantera en sådan ny välfärdssatsning!

Jag misstänker att en hel del av vår tids nya psykologiska diagnoser har uppstått genom det välfärdsindustriella komplexets obändiga expansionsbehov. Den som en gång fått upp ögonen för denna sociala mekanism slutar aldrig flina när hon läser tidningarnas debattsidor som ofta består av inlägg från representanter för det välfärdsindustriella komplexet som argumenterar för nya åtgärder för något nyupptäckt ”eftersatt” behov.

En tredje metod är att hitta nya kundgrupper. Betänk exempelvis det hjärtliga välkomnande som representanter för det välfärdsindustriella komplexet riktar mot migranter, särskilt sådana som har förutsättningar, till exempel i form av analfabetism, att bli livslånga och trogna klienter hos komplexet och därmed perfekta underlag för ytterligare anslagsökningar. (Ett journalistgräv som jag gärna skulle betala för vore en forsk om finansieringen av Refugees Welcome-kampanjen. Jag skulle tro att aktivisterna i huvudsak försörjer sig på offentliga medel från sådana som Arvsfonden.)

En fjärde metod, som nog är den ultimata, är den som under senare decennier nått nära nog fulländning i Sverige. Den innebär att definiera snart sagt alla människor som svaga offer och därmed i behov av det välfärdsindustriella komplexets tjänster. Denna metod kan tillämpas först när komplexet under lång tid lyckats inarbeta sin alldeles speciella människosyn i samhället och fått denna människosyn att framstå som trovärdig. Denna extrema människosyn innebär att nästan ingen anses ansvarig för sig själv och sina gärningar. Alla är offer. En brottsling, exempelvis, betraktas inte som skyldig till sina gärningar utan som ett hjälplöst objekt för svåruthärdliga förhållanden, till exempel dyslexi och fattig, försörjningsstödberoende, ensamstående mamma i utanförskapsområde.

När det välfärdsindustriella komplexets egennyttiga människosyn tagit kommandot över ett samhälles tänkande går det inte längre ens att uttala äldre tiders mest hedrade maximer, till exempel ”själv är bäste dräng” och ”den som inte arbetar ska inte heller äta”, utan att ådra sig samtidens hån.

Så hur skulle jag organisera välfärdsproduktionen i Sverige för att slippa det välfärdsindustriella komplexets kvävande inflytande? Jag tror att frågan är felställd. Det handlar inte om organisation utan om ideologi och människosyn. Det går inte att stoppa komplexets excesser medelst organisatoriska reformer. Det handlar om värderingar. Jag tycker att välfärdsstaten är en sympatisk idé. Men den blir outhärdlig om dess omsättningsmaximerande apparater lyckas kapa hela nationens tänkande och förmå alla människor att bara tänka tankar som gynnar komplexets intresse av maximerade anslag.

Vi behöver politiska ledare som för det första själva fattat detta självklara och för det andra lyckas förmedla sina insikter till Sveriges duperade invånare (av vilka många tillhör komplexet och andra utgörs av dess klienter och därför kommer att försöka bua ut sådana klartänkta och ärliga politiska ledare).