Jag skrev för ett tag sen att den feministiska identitetspolitiken saknar historiska förebilder. Men efter att ha grävt lite djupare tycker jag mig se vissa likheter med hinduismen.

Till skillnad från mer patriarkala religioner har hinduismen ingen manlig cis-person i toppen. Istället härleds ursprunget till den kvinnliga, kosmiska energin ”Shakti” – som under gynnsamma omständigheter kan förvandlas till materia. 

Enligt Bibeln har världen en gång skapats och skall en dag gå under. Enligt hinduismen upprätthålls världen av en balans mellan skapande och förstörande krafter. Dessa representeras av både manliga och kvinnliga ”språkrör”. Den manlige förstöraren kallas för Shiva och brukar avbildas med bar överkropp sittande på en tigerfäll, djupt försjunken i meditation.

Den kvinnliga förstöraren heter Kali och brukar avbildas med tungan hängande utanför munnen, stående på Shivas livlösa kropp. I händerna håller hon en kroksabel, eldsflammor, samt ett nyligen avhugget manshuvud. Runt midjan bär hon något som liknar en bastkjol av avhuggna armar och runt halsen ett radband av förkrympta manshuvuden, alternativt dödskallar.

Man kunde förvänta sig att Kali skulle vara en hatad figur, men tvärtom. Hon är djupt respekterad och många av hennes främsta anhängare är män. Ett berömt exempel är Swami Vivekananda – ”Den vandrande munken” som objuden dök upp på Världskongressen för religion i Chicago 1893. Enligt legenden lär han ha inlett sitt öppningstal med orden: ”Sisters and brothers of America…” ett tal som, enligt vissa bedömare lyckades förvandla hinduismen från lokal vidskepelse till världsreligion. Att han nämnde ”sisters” först, är ingen slump. Till skillnad från många andra på 1890-talet, betraktade han kvinnor som vår tids andliga lärare och förebilder. Levande uppenbarelser av den heliga modern, gudinnan Kali.

Fenomenet Vivekananda väckte stort uppseende i pressen, och han inledde ett segertåg genom USA. Det teosofiska sällskapet, som bildats några år tidigare hade krattat manegen och i hans fotspår grundades andliga sällskap, bland annat på den amerikanska västkusten. Därefter lade han Europas huvudstäder för sina fötter. Det fanns knappast någon salong av betydelse i London eller Paris, där han inte var välkommen.

Vivekananda var lärjunge till Ramakrishna, en känd utövare av ”tantra” och innehavare av eget Kalitempel i Dakshineswar. Tantra är en religiös riktning där gränsöverskridande betraktas som en dygd. Genom att medvetet bryta mot normer, vill man överskrida gränser mellan kropp och själ, manligt och kvinnligt. Man kan även använda sin sexualitet i syfte att nå ett högre medvetande – en tanke som från tid till annan, fallit i god västerländsk jord.

Ramakrishna levde som han lärde, och ibland uppträdde han som kvinna klädd i sari. Vid andra tillfällen definierade han sig omväxlande som kristen, hindu eller muslim, bara för att visa att alla vägar leder mot samma mål. En gång sägs han ha klättrat omkring naken i träden, i skepnad av apguden Hanuman.

Vivekananda tog avstånd från vissa av tantrismens överdrifter, men ansåg sig ha fått ett gudomligt uppdrag att överbrygga den viktigaste gränsen av alla: den mellan öst och väst. Idén hade han fått under en vision på en klippa utanför Kannyakumari på Indiens sydspets. Där finns numera ett monument till hans minne.

Som förste hinduiske missionär av betydelse i väst, markerar Vivekananda genombrottet för indisk nationalism. Han inte bara moderniserade hinduismen. Tack vare sin engelska skolning kunde han förklara den för en hel värld.

För ett otränat västerländskt öga kan det synas märkligt att dyrka en gudinna som ser ut som en galen mörderska. Tanken glider lätt iväg till Scum-manifestet och liknande feministiska avarter. Men för att förstå Kalikulten rätt, måste man betänka att indisk tradition ofta bygger på något som kallas ”icke-dualism”. Istället för att på bibliskt vis tänka i motsatsparen ”gott och ont” eller ”himmel och helvete”, tänker man sig att skenbara motsatser visar två aspekter av samma sak, båda lika nödvändiga för helheten. Kali är i den meningen lika ”god”, som den kärleksfulle Krishna eller skaparguden Brahma.

Under sin andra resa till väst, insjuknade Vivekananda i en mental åkomma och måste återvända till Indien. Där ägnade han återstoden av sitt liv åt meditation över sin älskade Kali, i samma stad som hon givit sitt namn – Calcutta. Han dog 39 år gammal.