”Vi är en familj. Alla invånare är barn. Politikerna är föräldrarna.”

Så deklarerar en invandrad ung man i Malmö i en tevesnutt av Joakim Lamotte. Invandraren är arg på politikerna för våldtäkter och annat ofog i sin hemstad. Genom att inte förebygga eller tillräckligt motverka våldtäkterna, menar migranten, har politikerna har inte tagit sitt föräldraansvar för samhället. 

Jag vet inte vilket jag ska vara mest upprörd över, våldtäkterna eller migrantens uppfattning om relationerna i samhället.

Jag är mycket upprörd över våldtäkterna. För varje dag känner jag alltmer skam över mitt land. Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när jag var stolt över Sverige. Det kändes bra att vara svensk. Idag känns det skämmigt. Något man måste bortförklara. Som att mot sin övertygelse känna sig nödd att säga att ”nej, det är inte riktigt som du tror, Sverige är orättvist anklagat”.

Men oron över migrantens världsbild är mer fundamental. Det här är någonting att reda ut. Jag tror att sådana på ytan acceptabla, kanske rentav tilltalande, yttranden som migrantens i verkligheten är förödande.

Vi kan börja med medborgaren. Finns han och hon och vilken är i så fall hans och hennes roll i samhället? Det västerland som har skapat de senaste århundradenas framgångar föreställer sig medborgarna som vuxna familjemedlemmar, mamma och pappa, med diverse avkomma försedda. Dessa vanliga, skötsamma, ansvarskännande människor är tillsammans samhällets härskare. Det är egentligen en oerhört märkvärdig uppfattning, men trots allt den som har gett västerlandets dess framgångar.

Enligt västerlandets uppfattning utser dessa medborgare tjänstemän eller representanter, som kallas politiker, för att administrera gemensamma angelägenheter. Lyssna nu djävla noga: vi utser inte politiker att vara våra föräldrar, utan att vara våra tjänare.

Jag trodde att detta synsätt, som för mig är en självklarhet, också var det för resten av Sverige. Flera hundra års svensk erfarenhet och praxis – den första svenska riksdagen hölls 1435 i Arboga där Engelbrekt demokratiskt utsågs till rikshövitsman och folkets representant, inte till överhet och riksfarsa – borde ha lärt oss vilka vi svenskar är och hur vi ser på det här med relationerna mellan medborgborgare och överhet.

(Jag kan inte nog uppröras över idioter – stäm mig gärna, behövs det skarpare förolämpningar så är det bara att säga till! – som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt som hävdar att det saknas en stabil svensk kultur.)

För en svensk som jag, som är född i en demokratisk tradition där det känts naturligt att politiker varit mina ombud och representanter med ansvar för att framföra mina uppfattningar är det fullständigt obegripligt och stötande att uppfatta politiker som mina föräldrar, några som begriper bättre än jag vad som är bra för mig.

Jag blir rätt förbannad om det ska komma migranter och förklara för mig att demokrati är något helt annat än det jag trodde. Att sann demokrati är exempelvis att Saddam Hussein eller Muammar Ghaddafi eller någon annan klanledare, vilken som helst, är den rätta föräldern.

Varför i helvete ska jag ens behöva försvara och argumentera för fördelarna hos världens hittills mest överlägsna samhällssystem?

Om politikerna är medborgarnas föräldrar så faller det sig ganska naturligt att de upphäver barnens inflytande om de skulle finna det lämpligt. Det är motsatsen till demokratin.