Tino Sanandaji är en av de klipskaste och mest rakryggade personer jag känner. Det kommer inte ett fjäskigt ord över hans läppar. Dessutom verkar han kunna alla statistiska tabeller i hela världen utantill.

Vi spekulerade om Norges och Sveriges förmåga att integrera utlänningar. Tino menade att norrmännen var snäppet vassare än svenskarna vilket gissningsvis och ”helt ovetenskapligt” skulle kunna bero på att norrmännen är ”snällare”. 

Men vi svenskar är väl rätt snälla också, invände jag och tänkte på de miljarders miljarder som migrationen kostar svenska skattebetalare. Då sa Tino en sak som fick mig att haja till eftersom jag insåg att hans förmodan överensstämmer med mina föreställningar (eller fördomar om du så vill). Ja, sa Tino, ni är generösa men många börjar därefter genast ställa krav på underkastelse och personlig tacksamhet mot enskilda svenskar i stället för lojalitet mot svenska samhället.

Många migranter känner sig nedvärderade och börjar hata svenskar i långt större utsträckning än vad motsvarande migranter tycker illa om norrmän.

Det låter inte orimligt. Jag tror faktiskt att det är svårt på gränsen till omöjligt för en aldrig så välutbildad och kulturellt flexibel migrant att ta sig in i en svensk gemenskap och känna sig som en delaktig, fullvärdig och välkommen medlem. Jag behöver bara gå till mig själv. Jag är inte medveten om att det släppts in en enda person, ens en svensk alltså, under de senaste trettio åren bland dem jag umgås med. Sina vänner fick man i skolan, lumpen eller på universitetet och sedan var det klart. Jag betvivlar att jag själv skulle kunna skaffa mig ett nytt, bekvämt umgänge om jag flyttade till exempelvis Alingsås. Hur mycket omöjligare ska det då inte vara för en syrier för att inte tala om en somalier (som kanske inte ens har lust att försöka).

Sedan finns det en annan sak som skiljer Sverige från Norge – om du tycker att de obevisade och förutfattade meningarna nu börjar stå som spön i backen så går det att förstå – nämligen att Sverige av tradition varit ett mer klasskiktat och hierarkiskt medvetet samhälle, åtminstone på slättlandet. Norrmännen har alla varit bönder och fiskare på ungefär samma sociala nivå och därför mindre vältränade än svenskarna på att förhålla sig hierarkiskt till andra människor inklusive samer och etiopier.

(Utvikning om slättlandet. På feodaltiden härskade den klass som kunde använda den mest avancerade vapenplattformen, nämligen hästen.

Hästen var överlägsen i öppna, platta landskap, men mindre funktionell i skogig och bergig terräng. Feodalismen och därmed de sociala motsättningarna blev därför särskilt uttalade på platt mark såsom i Danmark och på Västgöta- och Uppsalaslätterna. I det bergiga Norge och det skogsrika Småland – liksom i alplandet Schweiz – rådde en starkare jämlikhetskänsla. Det är i alla fall min teori. Wilhelm Tell hade inte klarat sig länge på Jylland.)

Sverige är alltså, enligt min fördom, ett land som karaktäriseras av små, slutna gemenskaper. Vi svenskar har en tendens att stänga in oss i små inhägnader som definieras av sociala, historiska och geografiska gränser. Som Tino påpekade var ”utsocknes” folk av tradition någon man inte litade på utan i stället vid festliga tillfällen kunde slåss med. Betänk gärna Ultima Thules visa Samling vid pumpen:

Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt!

Alfred har di slagi så han ligger å blör,

i grusgropa slåss di me Buskhytteborna,

länsman fick på huve, så ja tror att han dör.

Vi är kort sagt inget öppet, kosmopolitiskt folk som med lätthet exempelvis kan slinka in på en pub i Dublin och göra oss gemena med de lokala öldrickarna. Vår karaktär märks även i språket. Till och med när vi bjuder hem våra närmaste vänner har vi ”främmande”.

Självklart kan en så sluten kultur inte på allvar bli en humanitär stormakt. Sverige kan bli en humanitär stormakt först när alla världens folk blivit Tunabergare i själen. Det är ungefär som att islam blir en fredens religion först när alla människor blivit muslimer.

Fast, föralldel, jag tror inte svenskarna har något emot att se folk från andra kulturer på jobbet bara det inte krävs att man ska umgås med dem. Bra nog kanske.