Första gången jag träffade Hells Angels var jag ganska nyinflyttad i min förort utanför Göteborg. Jag satt på den lokala pizzerian, när ett halvt dussin bjässar i 120-kilosklassen slog sig ner vid borden intill. Alla bar klubbvästar med Hells Angels välkända symbol. Två tjejer var också var med (fast utan västar) och jag lade märke till att de var påfallande unga och snygga. De hade lika gärna kunnat vara scoutledare eller tärnor i Luciatåget. 

Jag pratade aldrig med Hells Angels. Däremot drack jag öl några gånger med en medlem ur en annan, mindre beryktad MC-klubb. Tyckte mig uppleva en avlägsen likhet med de ”motorintresserade” brödraskap, som ibland dök upp på torget i Nybro i mitten av 70-talet. Samtalen handlade mest om hur man renoverar en Suzuki.

Hells Angels må vara ett modernt påfund, liksom gangsterkulturen, droghandeln, utpressningsverksamheten och mycket annat man förknippar med MC-gäng. Men fenomenet: män på olika fordon, utrustade med visst våldskapital och med ett ”självsvåldigt” sätt att förhålla sig till regler, har djupa rötter i historien.

Det behövs inte särskilt mycket fantasi för att se släktskapet mellan Hells Angels, raggarkulturen, cowboykulturen, korsriddarna, kosacker, samurajer, vikingar, väringar… och så vidare. Någonting i y-kromosomen tycks premiera den typen av mobila brödraskap. Har i varje fall inte sett något liknande hos kvinnor.

I kulturens gryning behövdes troligtvis lättrörliga grindvakter. Auktoritära system som, utan ett övermått av humanitära hänsyn,  kunde hantera frontlinjen mot omvärlden. Alternativt utvidga gränsen när samma kultur behövde mera utrymme. I hägn av denna verksamhet kunde mer sofistikerade samhällen utvecklas, och ibland (som i fallet med västerlandet) humanistiska ideal födas.

Låt oss anta att ”manlighet” har sitt ursprung i vårt behov av att sätta gränser, skrapa ihop resurser och skilja vänner från fiender. Vad händer då i en värld där gränser raderas, alla har lika värde och resurserna räcker åt alla? Jo, då behövs inte längre någon manlighet. Den kanske till och med upplevs som en belastning, eller provokation. Det verkar vara den vägen som den feministiska regeringen och delar av #metoo-kampanjen satsat sitt sista kort på. Det är dock en riskabel väg, av flera skäl:

· Resurserna räcker faktiskt inte åt alla. Ingen tror på det egentligen.

· Idén om en gränslös värld är en politisk vision som aldrig prövats. Väldigt lite talar för att den går att kombinera med fred, demokrati och välstånd.

· Kulturer som inte förmått skydda sig mot andra kulturer har historiskt sett gått under.

Låt oss ändå leka med tanken att problemen går att lösa. Och att manlighet faktiskt inte behövs. Kommer den då att försvinna?

Rasmus Person i tidningen Metro är optimistisk. Han tror att man kan få halva mänskligheten att ”tillfriskna” från manlighet, bara man sätter in tidig psykoterapi och genusvetenskap i grundskolan. Han önskar att han själv fått motsvarande hjälp, så han sluppit gå den långa vägen.

Själv är jag inte lika övertygad. Tror det mesta av manligheten (på gott och ont) sitter tryggt förankrad i ryggraden, eller mer korrekt i våra gener. Vad händer då om manlighet inte längre fyller någon funktion? Min teori är att den – istället för att försvinna (som Rasmus Person hoppas på) – uttrycker sig destruktivt.

Idén att allting (manligt som kvinnligt) har en ”destruktiv sida”, är en bärande tanke i indisk filosofi – som utan att vara strikt vetenskaplig ändå har några tusen år av mänsklig erfarenhet på nacken. Det kanske kan förklara varför vi i en tid av sviktande manlighet också har fenomen som ökad kriminalitet, MC-gäng, gruppvåldtäkter och jihadism.

Låt oss återvända till de två söta flickorna i början av artikeln. De som åt pizza med Hells Angels. En motsägelse (som flera än jag lagt märke till) är att kvinnor ofta väljer män som personifierar motsatsen till feministiska värderingar. Feminister i Sverige har till exempel en alldeles särskild affinitet för afghanska män, världens kanske mest kvinnofientliga patriarkat. Många unga kvinnor verkar tycka att en Hells Angelsväst symboliserar ett större kapital av trygghet än en fittmössa.

Det är mitt intryck att varken kvinnor eller män helhjärtat vågar lita på feminismen, när det kommer till kritan. Trots dess oomtvistade status som statsbärande ideologi. Den används istället som identitetsmarkör, raggningsknep, karriärstege eller ursäkt för att gynna egna intressen. Kvinnlighetens ”destruktiva utrycksform” i det könsneutrala samhället. Ett symptom på att kvinnlighet, lika lite som manlighet, egentligen ”behövs”.

Så vad vore en bättre strategi för framtiden, än att åter göra våra kön ”behövda”? Riktigt hur det ska gå till vet jag inte, men man kan ju börja med att ta tillbaka kvinnligheten från feministerna. Och återerövra manligheten från Hells Angels.