En för varje vecka alltmer brännande fråga är hur vårt lands ledare, däribland inräknade såväl ledande politiker och tjänstemän som ledande mediapersoner, orkar med att ständigt värna om och stadigt förnya den förljugenhet i vilken det officiella Sverige lever. (För ett år sedan hade jag fortfarande känt mig nödd att förklara vad jag menar med förljugenhet, men det känns numera inte så nödvändigt; alla vet vad det handlar om.) Hur kan de trots alla fakta förneka sina uppenbara misslyckanden inom skola, migration, sjukvård och andra delar av sitt fögderi?

Det är ingen enkel fråga. Både jag och läsekretsen verkar tänka på den varje dag utan att för den skull komma fram till något säkert. Låt mig presentera tre alternativa eller kanske varandra kompletterande tolkningar.

Den första tolkningen är inspirerad av de kända marshmallowundersökningar som genomförts på amerikanska universitet. De mäter fyraåringars planeringshorisont. Fyraåringarna placeras framför en marshmallow och får ett val, antingen att äta upp läckerbiten direkt eller att skjuta upp njutningen i femton minuter och i så fall få ytterligare en marshmallow som belöning. Det visar sig att de som kan vänta med behaget en liten stund har en personlighet som, enligt uppföljningstester många år senare, gör dem mer framgångsrika i livet.

Man kan också säga att de fyraåringar som planerar mindre än femton minuter framåt i tiden gör rätt i att genast sätta i sig godsaken medan de som tänker längre bör hålla sig. Vad betyder detta för politiker i Sverige idag?

Vilken är en politikers rimliga planeringshorisont? Tänker hon fem år, tio år, femton år framåt i tiden? Jag föreställer mig, för resonemangets skull, att hon tänker tio år framåt. Sedan vet man inte vad som händer. Hon kanske blir bortmotad eller förlorar val eller av andra skäl blir av med sin position.

Antag att hon fattar att saker är åt pipan i Sverige och att det kanske tar tio, tjugo år av umbäranden och slit att få upp landet på banan igen. Är det då rationellt av henne att deklarera perestrojka och konfrontera landet med de svårigheter som förnyelsen med nödvändighet medför? Om hon gör det och landet femton år senare, när hon troligen är borta från makten, är återställt så blir det i varje fall inte hon som hyllas för framgångarna. Varför så och odla när man ändå inte får skörda och äta?

En politiker som tänker så rationellt kommer troligen fram till att det är bättre att sätta medborgarna lite mer i skuld, vilket de ändå på kort sikt inte märker, och hoppas att det rullar på så länge hon har sitt mandat. De förr eller senare oundvikliga problemen får någon annan ta hand om.

Den andra tolkningen är den råa formen av min teori om det välfärdsindustriella komplexet (som jag aldrig egentligen menat, men som inte är så dum i alla fall), nämligen att alla de, politiker och tjänstemän och mediafolk, som har makten har den i kraft av att de besitter ledande positioner inom ett organisationssystem som har som affärsidé att ta hand om alla de svaga människor som kan upphittas och att tvinga skattebetalarna att betala för ruljangsen. Det går så länge det går, liksom.

Felet med denna råa variant av teorin är att den förutsätter ett mått av cynisk egennytta hos politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexets aktörer som inte känns rätt. Riktigt så medvetet hymlande, hycklande, skrymtande falska är inte folk i gemen. Många är det förstås. Utan att känna honom personligen skulle jag misstänka rikspolischefen Dan Eliasson eftersom han troligen är en högt begåvad människa utan illusioner. Men min erfarenhet är att sådana skarpa och samtidigt korrupta hjärnor är ovanliga. De flesta trogna arbetare även i korrupta system är lite mellandumma och milt egennyttiga men snälla och vänliga människor.

Den tredje tolkningen utgår därför från att vår tids makthavare inom politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet inte styrs av egoism utan av sin kultur, två företeelser som visserligen bakom kulisserna sammanfaller. Kultur är något stort som omvälver oss och som vi inte kontrollerar. Vi ingår i den. Om en svensk flyttar till Saudiarabien så byter han inte kultur och blir shariaanhängare. Om en chilenare kommer till Sverige så byter han inte kultur direkt och börjar vurma för Karl XII. Kultur är en del av vår personlighet som vi normalt inte vill svika. Vi är lojala med vår kultur. Kanske dör vi hellre än vi bryter mot dess regelverk.

Sveriges härskare – sagda politikervälde och välfärdsindustriella komplex – lever i en kultur som vuxit fram och format sig under några generationer. Det är en kultur som inte bara – och framför allt inte enligt egen uppfattning – handlar om att ge ledarna positioner och inkomster, utan om att göra världen bättre. Alla framgångsrika kulturer lyckas med viss övertygelse förklara hur de främsta ledarna inte verkar för att gynna sig själva utan tvärtom offrar sig för andra (och ibland är det nog också så men be mig inte beskriva det just nu). Härskarna härskar inte för sin egen skull, utan för andras. Storbritanniens tronföljare, prinsen av Wales, innehar det ständiga valspråket Ich dien, Jag tjänar.

Så tror jag att det är med de svenska härskare som administrerar den humanitära stormakten. De leder ett projekt som är större än de själva och som de inte kan ändra på hur snett det än går. De är sitt eget systems fångar. Därför kommer de sannolikt inte att kunna reformera det.