Olof Rudbeck beskrev en gång Sverige som ”det sjunkna Atlantis”. Atlantis var ett mytiskt rike omtalat i Platons dialoger, och som givit näring åt människors drömmar om en perfekt och tekniskt fulländad civilisation, fylld av lyckliga medborgare

Jag reste runt en del i världen på 70- och 80-talet. Och vart jag kom möttes jag av människor som betraktade Sverige som något av mänsklighetens hopp. Man talade gärna om jämlikhet, Olof Palme, solidaritet, hederliga politiker, fri sex och fri sjukvård, och en demokrati som verkligen fungerade. Det var svårt att inte drabbas av ett visst högmod.

Därtill kom vår omvittnade generositet. Vi betalade hisnande en procent av BNP i bistånd. Svenska statschefer drog sig inte för att på jämlik fot umgås med tredje världens ledare, som Julius Nyerere, Daniel Ortega och Nelson Mandela. Sverige var verkligen en humanitär stormakt. Det började kanske runt 1970 och fortsatte i ungefär 25 år. När Carl Bildt sedermera myntade begreppet, hade stormaktstiden redan avklingat.

Myten om Sverige handlade inte bara om vad vi har gjort. Utan kanske mer om vad vi inte har gjort. Vi har genom historien hållit oss borta från det mesta av europeisk storpolitik – med Karl XII och Gustav II Adolf som lysande undantag. Vi lyckades undvika bägge världskrigen. Vi missade kolonialismen, nazismen, fascismen, slavhandeln, feodalismen, Romarriket och Nato. Napoleon tog sig ända till Moskva, men aldrig till Sverige. Habsburgska imperiet gjorde halt vid Danmark. Vi har inte genomgått några revolutioner. Dackefejden var en krusning på ytan jämfört med bondeupproren på kontinenten. Den socialdemokratiska politiken räddade oss från både kapitalismen och kommunismen.

Trots vår stolta historia (som jag säger utan det minsta ironi), är Sverige ur europeiskt perspektiv lite av ett blankt blad. Det har därför varit ganska lätt att i vårt samhälle projicera in egna politiska visioner. Ungefär som det avlägsna bergslandet Tibet blivit måltavla för människors drömmar om andlighet. Sverige har, när vi väl tog steget ut ur isoleringen, fungerat som en experimentverkstad för Utopia.

En utopi kan hålla sträck i årtusenden som i exemplet Atlantis. Men när den väl möter verkligheten sjunker den i havet, ibland med kraften av en tsunami. Vad var det då som sänkte den svenska stormaktsdrömmen? Var det Palmemordet? Var det inträdet i EU? Eller var det helt enkelt det faktum att en mängd vanliga människor efter Balkankriget sökte sig till Sverige? Skillnaden mellan människor och humanistiska idéer är nämligen att människor ibland ställer till problem.

På min näthinna finns ett ögonblick, som med skoningslös precision illustrerar mötet mellan två världar. Dåvarande invandrarminister Birgit Friggebo konfronteras med en upprörd folkmassa i Rinkeby. Inför rullande TV-kameror, efter anklagelser om att regeringen inte gör tillräckligt för att motverka rasism, höjer hon händerna i luften och manar alla att gemensamt sjunga ”We shall over come”. Konceptet hade ju funkat för Martin Luther King så varför skulle det inte funka för en svensk invandrarminister?

Efter den uteblivna allsången, var det som att Sverige aldrig riktigt återhämtade sig. Stormaktstiden var över.