En fredag i Uppsalamoskén år 2011 lyssnade jag till en svavelosande predikan som fördömde och förbannade den ”otrogna regimen” i Syrien. Regimen hade satt sig upp mot Guds lagar. Efter sina uppmaningar till jihad och kamp för att störta Assad (och så klart alla andra ”otrogna regimer”, som till exempel den svenska, den franska, den tyska med flera) lyfte han sina händer mot skyn och bad snyftande, med upprörd och skälvande röst: ”O, Gud, förgör de otrogna! Förgör dem, såsom du dränkte allt folk på Noaks tid!”
”Amen!” svarade församlingen i kör. Därmed tog de en stor risk, tänkte jag. För tänk om imamens bön skulle besvaras. Ja, tänk om Gud verkligen skulle förgöra alla otrogna, det vill säga alla som inte är sunnifundamentalister (och säkert även en del sunnifundamentalister av fel slag). Där har vi ett uppslag till en saga, tänkte jag. Den skulle kunna bli en slags islamisk version av Dickens berömda julsaga. Som titel föreslår jag ”Imamen som blev bönhörd”.
Imamen intar rollen av snåle och vresige Ebenezer Scrooge. Han vaknar en morgon i sin lägenhet och finner att alla otrogna är spårlöst försvunna. Förgjorda. Han går till socialkontoret för att hämta sitt månatliga bistånd. Ingen där. Det finns inget att se på teve. Han börjar frysa. När han ringer elbolaget är det ingen som svarar. Och så vidare. Med bara de få trogna kvar, imamen och hans likasinnade, förfaller samhället snabb takt. Bidraget till moskén, som betalas ut av de otrogna i Statens stöd till trossamfund (SST), slutar att komma.
Efter ett tag visar sig en vålnad. Det är en imamkollega som varit död i många år. Han berättar om att han under sitt jordeliv hatade de otrogna och bad om deras undergång. Men idag inser han att han hade fel och ångrar sig. ”Vad skulle vi göra utan de otrogna?” frågar han vår imam. ”Jag har haft tid att tänka på det här sedan jag lämnade världen. De otrogna är mycket uppfinningsrika. De har uppfunnit mycket nyttiga saker som gör våra liv lättare.”
Vår imam tänker efter. Han sitter där och fryser i sin lägenhet. Socialkontoret har stängt. Skolorna fungerar inte längre. Samhället har kollapsat. ”Du har rätt”, säger han till vålnaden. ”Jag tror till och med att jag saknar en del av de otrogna. Flera av dem var hyggliga mot mig. Jag gick till vårdcentralen när jag mådde dåligt och fick hjälp av Peter. Jag hade sagt att Karin inte fick hjälpa mig, eftersom vi inte får röra kvinnor, och då fick jag hjälp av Peter i stället.”
Sagan slutar med att vår imam lyfter sina händer och ber Gud återuppliva alla de otrogna så att samhället kan börja fungera igen. ”Bra gjort!” säger vålnaden. ”Du har lärt dig din läxa”. Så försvinner han med ett sus. Så vaknar imamen och finner att allt bara var en hemsk dröm. Men har liksom Scrooge i Dickens berättelse blivit en ny, ödmjukare människa. Han går ut på gården och ser de otrognas barn leka och stoja. Han skäms för sitt hat. Han skäms för att han en gång bett Gud förgöra dem.
För att sagan ska bli riktigt sentimental så ska imamen i slutscenen stiga upp i moskéns predikstol och berätta vad han har varit med om och be om förlåtelse. ”Från och med nu, min kära församling, ska vi inte be om någons undergång utan om hela mänsklighetens, trogna och otrognas, välgång.”
Tyvärr har jag inte upplevt att någon verklig imam med samma attityd har omvänt sig på samma sätt som vår huvudperson. Imamen som predikade i Uppsalamoskén har inte gjort det. Vad ville jag då säga med det här? Jo, att den intoleranta fundamentalismen inte fungerar och därför inte har någon framtid. Förr eller senare kommer den muslimska världen som helhet att vakna upp – delar har redan gjort det – och komma till insikt om att det enda rationella är att ge upp det självdestruktiva hatet och lära sig av västvärlden. Det är inte de otrogna som håller islamvärlden nere – det är snarare hatet mot de otrogna.
DET GODA SAMHÄLLET 