Eftersom jag normalt bara gnäller och klagar på saker så tänkte jag ägna en av årets dagar åt att vara tacksam, nämligen denna julafton. Jag kastar mig nu hejdlöst ut i tacksamheten.

Jag lever ett enastående behagligt liv fast jag vet inte riktigt vem jag ska vara tacksam emot.

Tack till exempel för att jag inte är en utsliten betjänt som måste gå upp klockan fyra på morgonen för att fylla på kakelugnarna med ved så att folk slipper vakna till frystemperaturer. Tack förresten för att jag slipper kakelugnar och eldstäder över huvud taget. Hos mig finns ett annat system som jag inte begriper, men jag behöver inte begripa eftersom det funkar, nämligen bergvärme. Jag gör ingenting.

Vi har vattentoalett hemma hos oss. Det tackar jag för. Förr i tiden hade jag varit tvungen att använda en äcklig potta eller gå ned till de stinkande dassen på gården. Kanske trevligt att träffa grannarna på morgonen, men nej tack i alla fall. Riktigt hur den där toaletten fungerar vet jag inte. Jag bara drar i en spak, så spolar det och ajöss med problemet. Det bara tas om hand på något sätt.

Jag tackar också för att snälla människor bär hem två morgontidningar åt mig. Jag trivs med att läsa papperstidningar till morgonteet även om det jag läser ofta gör mig på dåligt humör. Man får ta det onda med det goda.

Nästa grej jag tackar för är så märkvärdig att jag knappt hade trott på den om jag inte sett den. Den funkar hela tiden. Om jag till exempel vill ha mjölk i teet behöver jag inte gå ut i lagårn och mjölka en ko. På samma sätt behöver jag inte gå ut och nacka en höna i hönsgårn om jag bestämt mig för att laga höns med ris och curry till middag. Det där sköts enligt ett sinnrikt system som nog ingen kan överblicka i alla detaljer, men det funkar. Jag behöver inte ens ha jättelika förråd med mjölk och kycklingar och andra livsmedel hemma för det finns en som heter Ica som håller ständigt uppdaterade mellanlager där jag kan gå och hämta. Det är jättebekvämt och funkar jämt. Tack Ica.

Sådär, med rätt små variationer, håller det på. Omständigheter som jag inte behärskar samverkar på ett beundransvärt sätt för att göra mitt liv så behagligt som möjligt. Lite konstigt är det. Ibland undrar jag om det är någon konspiration som ligger bakom. Kanske att Bilderberggruppen eller Zions vise eller George Soros Open Society Foundation eller någon annan förening ägnar sina årsmöten åt att tänka ut vad de ska göra för att öka min trivsel under de kommande åren. Det kanske pågår en välgörenhetskonspiration i syfte att göra livet angenämt för mig. Fast jag tror egentligen inte på konspirationer.

Kläder har jag också. Det får jag enligt en ordning som påminner om det där med Ica. Tack för att jag slipper klippa fåren och be min mormor karda ullen och så vidare för att jag så småningom ska få en grå och illasittande vadmalsrock.

I min familj har vi även diskmaskin. Man stoppar bara i smutsiga tallrikar och bestick och sådant och trycker på en knapp så blir det diskat och torrt på någon timme. Det du!

Det enda jag behöver göra för att bli delaktig i detta Schlaraffenlands gåvor är att ”arbeta” lite, typ 40 timmar i veckan. (Man kan få alla de där fördelarna som jag beskrev utan att ”arbeta”, men det är överkurs så det struntar jag i just nu.) Det finns ”arbeten” som inte är så behagliga, till exempel, inbillar jag mig, att massavrätta kycklingar. Men nästan inget ”arbete” kommer i närheten av det slit som folk tidigare utsattes för.

När jag jämför denna existens med den som mänskligheten fått utstå under tidigare sekler så förstår jag verkligen varför folk tidigare betraktade jordelivet som en jämmerdal. Och min jämförelse är ändå med de lyckligt lottade som hade tillgång till kakelugn och hönsgård. Hur det var för Faraos pyramidarbetare vågar jag inte ens tänka på.

Det är som jag sa bara en dag om året som jag hänger mig åt denna tacksamhet. De andra 364 ägnar jag mig som sagt mest åt att klaga. Det är förresten inte bara jag som gör det. Det ligger nära till hands att klaga när livet är så lätt att leva och inga verkliga ansträngningar egentligen behövs. Man får en massa tid över och vad ska man göra med den tiden? Att klaga och kritisera är en nog så värdig sysselsättning tycker många med mig. (I det kommunistiska samhället, förklarade Karl Marx i Den tyska ideologin, ska alla kunna ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, avla nötkreatur på kvällen och kritisera efter middagen”.)

Förresten klagar jag inte riktigt på heltid. Jag oroar mig också. Jag ägnar stor ansträngning åt att försöka förstå hur tillvaron kunnat bli så bra. Så undrar jag om detta eldorado är hållbart. Det är inte självklart. En del tror att lyckolandet är ohållbart för att Moder Jord, som också heter Gaia, vill straffa människorna med isbjörnsdöd och allt svårare orkaner för att vi bränner kol och olja. Det tror inte jag. Jag tror att systemets hållbarhet i långt större utsträckning hotas av att människor i allmänhet är så högmodiga att vi tror att framgångarna är för evigt givna och att vi inte ständigt behöver använda förnuftet, skärpa oss, anstränga oss och tänka rätt. Jag är mycket räddare för människornas galenskaper än jag är för Gaias eventuella hämndlystnad.