Macron har i fransk TV gett en fyrtio minuter lång intervju, som blivit mycket omtalad (i Frankrike, inte här; våra massmedia tycker en tågurspårning i USA är mycket mer intressant än viktiga, politiska händelser utanför den anglosaxiska världen).

Statstelevisionen här i Sverige summerar Fälldins gärning här och här. Till social bakgrund, utbildning och personlighet kunde inte två personer vara mer olika. Men de uppvisar också stora likheter.

I det franska tv-programmet ser vi en smärt, fortfarande ung man med fördelaktigt utseende till synes obesvärat vandra omkring i Elyséepalatsets vackra salar. (Han hyllar verkligen sitt partinamn – En Marche, På Väg.) Han rör sig ledigt, hela tiden formulerande sig, utan att någonsin haka sig, om skilda ämnen: miljön, energipolitiken, terrorismen, arbetslösheten, ministrarnas uppgifter, Frankrikes internationella roll och sitt eget ledarskap. Han är så säker att han till och med kan medge blottor i sina kunskaper. Han säger sig sova mycket lite därför att han har så mycket att göra – och det måste göras snabbt. ”Om det finns en kris för demokratin – då är det en kris för effektiviteten. Folk tror inte längre på det vi säger”. Det säger han i förbigående, som en självklarhet.

Fälldin ses naturligtvis vandrande i regeringskorridorer och sittande vid sammanträdesbord, men man ser honom också hårt arbetande på sin gård. Han svettas ofta och han letar ibland efter orden. Han är en trygg, vänlig man. Men han kan bli mycket arbetselak. Också han kräver effektivitet och helhjärtade insatser. Fälldin är sprungen ur en folkrörelse med historia. Han har länge tillhört och verkat inom centerrörelsen. (Det var nytt för mig att han så helhjärtat ägnat sig åt amatörteater).

Fälldin lutade sig emot och var beroende av den rörelse han tillhörde. Macron har skapat sin och har – i alla fall hittills – ett mycket större svängrum för egna uppfattningar och beslut.

Likheten jag ser är framförallt synen på det egna ansvaret. Båda vill behärska – och behärskar också i hög utsträckning – sakfrågorna. De väljer inte den bekväma vägen att enbart se sig som administratörer av kollektivt fattade beslut, framkomna efter beredning av frågor som aktualiserats av den allmänna opinionen, det vill säga av massmedia. Denna vilja att behärska sakfrågorna är viktig. Endast den som är kunnig och välorienterad kan föra ett självständigt och sammanhängande resonemang, och detta – i sin tur – är grunden för att kunna övertyga.

Dagens bristande tilltro till våra politiker är ett resultat av att de inte har tillräcklig kunskap om de frågor de har att hantera. Därför blir de också så beroende av massmediebilden, av ytan de speglar sig i. När de väl har hamnat i detta beroende av massmedia är de fångar. De har inget eget handlingsutrymme.

Frankrike har Macron. Vi hade Fälldin. Nu har vi ingenting. Vi har buktalardockor som rör på munnen utan annan vilja än att vinna några procentenheter i nästa opinionsmätning. Också Reinfeldt tillhörde denna kategori av kortsiktiga maktspelare. Han skapade De nya moderaterna, inte därför att han hade ett program att genomföra, utan därför att han därmed trodde sig vinna makten. Det gjorde han. Om han haft någon övertygelse att värna under den första mandatperioden – vem vet, kanske hade han det? – försvann denna inför nödvändigheten att skaffa sig fortsatt maktinnehav genom att köpa Miljöpartiet. Hans makt fick kosta ett oändligt antal miljarder och svåra sociala problem. Han var glad ändå. Och sedan smet han innan den politiska konkursen avslöjats i hela sin vidd.

Och Löfven fortsätter på den inslagna vägen. Åsikterna ändras från vecka till vecka, allt efter stundens behov. Hans och Reinfeldts maktutövning är sorgliga exempel på ansvarslöst regerande. Men lika sorgligt, eller värre, är den opposition som låter detta fortgå, år efter år.

Vad kan vi vänta oss i framtiden?

Våra politiker har noll sjukdomsinsikt. Ingen skulle ens komma på idén att, som Macron, erkänna att vår demokrati har problem. Den som kommer med kritik av detta eller liknande slag bemöts med utfrysning. Säger man det utomlands eller till utländsk press behandlas man som landsförrädare.

Bilden av landets tillstånd har blivit viktigare än tillståndet i sig. Och naturligtvis: har man ingen idé om vad man skall göra, ingen idé om hur man med konkret politik skall förändra människor vardag till det bättre, då blir ytan och bilden det enda man kan putsa på.

Detta värnande om bilden saboteras förstås om någon tar sig till att beskriva verkligheten sådan den är. Vore politikerna trygga i sin roll, säkra på vad som behöver göras – då skulle de kunna ta kritiken med ro eller till och med lyssna på den. Men nu uppfattar de rapporter från verkligheten endast som hot mot dem själva, inte som medel för att förbättra politiken.

Detta är förklaringen till åsiktskorridoren. Den som har mist orienteringen, som inte vet åt vilket håll han skall gå, finner tryggheten i att inte sticka ut, att ty sig till de andra som kanske vet varför man kliver framåt, tillsammans i en lång kö.

Detta kommer att fortsätta i evighet, det vill säga så länge något eller några av de gamla partierna lyckas klamra sig fast vid makten, i den ena eller andra konstellationen.

Vad kan ända denna evighet? Att människor vågar delge varandra sina erfarenheter och spräcka den rådande, politiskt gillade Sverigebilden. Då upplöses åsiktskorridoren och väljarna kommer att följa den som ger dem en trovärdig verklighetsbild.

Finns det någon sådan? Finns det någon med Macrons eller Fälldins tro på sig själv och trovärdighet inför väljarna? För den som är intresserad: Intervjun med Macron (Från 17.00).