Sverige har många likheter med Schweiz. Båda länderna har ungefär lika många invånare och har en lång tradition av fred och demokrati. En skillnad är att Schweiz med sin direktdemokrati lägger större vikt vid medborgarskapet. Schweiz är indelat i 26 kantoner med stor självständighet, som kallar medborgarna till folkomröstningar och val ungefär 5-6 gånger per år. När det i Schweiz talas politik dröjer det inte innan någon använder begreppet ”folket, suveränen”. Det är alltså starkt inpräntat att det är folket som bestämmer vilken politik som ska föras och att politikerna ska leverera den politik som folket har beställt.

Eftersom man menar allvar med att alla medborgare ska delta i de gemensamma besluten, måste alla ha förutsättningar att förstå det som ska beslutas. Alla måste också känna sig som medborgare och vara beredda att åtlyda de lagar som antas, betala skatt samt försvara landet. François Garçon visar i Le modèle suisse två sätt som används i franskspråkiga Schweiz för att stärka demokratin och respekten för medborgarskapet.

En mindre stad nära gränsen till Frankrike ordnas en ”övergångsrit” för unga som blir myndiga och får rösta. Man vill visa att detta innebär både skyldigheter och rättigheter. Först förklarar en brottmålsadvokat ett par lagparagrafer och sedan besöker man ett fängelse. Därpå får ungdomarna sitta med vid ett kommunfullmäktigesammanträde och en domstolsförhandling. I en avslutningsceremoni hälsas de i närvaro av sina föräldrar välkomna till kretsen av ansvariga medborgare.

En annan aspekt av omsorgen om den direkta demokratin är att man är noga med hur någon tilldelas schweiziskt medborgarskap. Varje kanton behandlar ansökningarna inom sitt område. Det finns ingen automatisk rätt att bli medborgare utan det schweiziska samhället väljer om det vill acceptera den sökande som medborgare. Om någon ansöker om schweiziskt medborgarskap i kantonen Genève sker en utredning, och den sökande måste veta att hans eller hennes ekonomiska och juridiska förhållanden kommer att undersökas. Man frågar också grannar och arbetskamrater om personen har gott rykte. Enligt Garçon är stegen de följande:

Man ska först visa att man har bott tolv år i Schweiz varav tre under de fem senaste åren. Man ska visa att man har en klar anknytning till Genève och har anpassat sig väl. Det ska framgå att man har respekt för lagarna i Genève, det vill säga att man inte har någon anmärkning från polisen. Man ska kunna försörja sig själv och sin familj. Vidare observeras om den sökande behärskar språket och sederna så pass att personen kan fungera väl i samhället. När utredningen är klar, kallas den sökande till ett samtal med en panel av tre personer från kommunen, och det är den panelen som fattar beslutet.

Garçons bok har undertiteln ”Varför schweizarna klarar problem bättre än andra”. En förklaring skulle alltså vara att de tar sin demokrati på allvar.

Eftersom också svenskar tar demokratin på allvar, har vi anledning att studera det schweiziska exemplet.