Kära medborgare,

Det finns, vad jag har kommit fram till, tre olika filosofiska grunder eller konstruktionsprinciper för ett politiskt ledarskap.

Den första tänkbara konstruktionsprincipen är att använda det mänskliga intellektet till att tänka ut hur samhället borde vara beskaffat. Detta har prövats exempelvis i kommunistiska samhällen. Ett eller flera politiska genier – Karl Marx, Vladimir Lenin, Enver Hoxha, Mao Zedong, Pol Pot, Fidel Castro, Rossana Dinamarca – har tänkt ut hur samhället borde vara beskaffat för att bli perfekt och sedan målmedvetet strävat efter att skapa denna fulländning.

Det har inte fungerat. Fråga mig inte varför. Jag vet inte. Det bara är så. Om vi ska hålla på att kannstöpa om orsakerna till det mänskliga intellektets svagheter i samhälleliga sammanhang kommer vi aldrig ur startgroparna. Vi fastnar i nya intellektuella fajter där intellektet tar strypgrepp på intellektet i syfte att döda det varpå intellektet drar kniv och mördar intellektet som sedan återuppstår som galten Särimner.

Den andra tänkbara konstruktionsprincipen är medmänskligheten. Sådana samhällen byggs på grundval av omtanken och kärleken till nästan. Kristendomen har tidvis, utan särskild långsiktig framgång, försökt konstruera sådana ordningar. Jesuiterna i 1600- och 1700-talens Latinamerika gjorde djärva experiment i så kallade ”missioner” där ursprungsinvånarna, indianerna, skulle utgöra basen för en ny sorts utopier. I modern tid har ingen, veterligen, gjort ett mer kraftfullt sådant experiment än den svenska humanitära stormakten. Mycket litet tyder på att dagens svenska stormaktsprojekt kommer att bli mer framgångsrikt än jesuiternas plan.

Om du anser att ansatsen med medmänsklighet är detsamma, eller en underavdelning av, de intellektuellt baserade uppläggen så kan jag hålla med. Många kristna tänkare känner igen sig i idégodset bakom kommunismen.

Själv har jag efter svåra överväganden kommit fram till att det varken går att lita på den mänskliga tankeförmågan eller omtanken om vår nästa. Det finns troligen ingen bättre metod för den som vill dana ett samhälle än att lita på erfarenheten. Människan fattar inte så mycket, men hon kan, om hon omsorgsfullt studerar den faktiska verkligheten, dra betydelsefulla slutsatser om vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Jag säger inte att det är lätt att inta och acceptera ett sådant synsätt. Det förutsätter nämligen att man förmår underkasta sig fakta och erkänna att man inte begriper så mycket. Det förutsätter också att man går med på att göra avkall på sina käraste idéer om de inte funkar. Man måste kunna, som det heter på engelska, ”kill your darlings”.

Vad skulle detta eventuellt betyda för den som vill leda svensk politik framöver? Framför allt stora mentala plågor. Man måste dra slutsatser av sina misslyckanden och göra något annat än vad som tidigare prövats utan framgång. Låt mig ge några exempel på hur det inte ska gå till.

De senaste årens försök att komma till rätta med brottsligheten med hjälp av dialogpoliser och korvgrillning med ligister har, vad jag begriper, inte fungerat. Att då göra samma sak igen förefaller missriktat. Men det är vad den svenska polisen tycks vara i färd med att göra:

”Riskreducerande samtal” – så kallas metoden som polisen i Region Syd är på väg att göra verklighet av. Det handlar om att prata med gärningspersonen och få personen själv att backa från att utsätta ett brottsoffer.

– Det är något vi har efterlyst länge, att få jobba mer offensivt med gärningsmannen, säger Susanne Gosenius som är samordnare vid Brottsoffer- och personskyddsenheten på polisen i Region Syd.

– Vi vill föra en dialog med gärningsmännen och få dem själva sluta begå överträdelser, säger hon.

I sin bok om Framtidsstaden Malmö skriver Lars Åberg hur de sociala myndigheterna i Malmö oupphörligen repeterar sina misslyckanden i alltmer storslagen skala. Att de sociala insatserna inte funkar vet man sedan decennier, men myndigheterna kan trots detta inte sluta göra samma sak igen med samma nedslående resultat eftersom gällande praxis har blivit deras livsstil och födkrok:

Informationen har emellertid alltid funnits tillgänglig för den som frågat efter den. På alla nivåer i det kommunala systemet har det skrivits rapporter och gjorts utvärderingar. Man kan följa Malmös utveckling i svart på vitt och sveket ligger inte hos dem som dokumenterat och redovisat, utan hos dem som genom olika former av hänsynstagande undvikit att debattera öppet eller att fatta beslut som skulle kunna bidra till att förbättra villkoren… Om integrationsprojekten runtom i staden verkligen hade åstadkommit förbättringar hade behovet av nya naturligtvis minskat. Poängen med projekten, deras själva förutsättning, verkar vara att det mesta ändå förblir som det har varit. Skulle problemen till och med förvärras, insatserna till trots, stärks argumenten för ännu fler projekt.

Det är en omhändertagandeindustri som ser om sitt eget hus.

Egentligen behövs det inget mer för att rädda Sverige än att vi använder det empiriska förnuft som varit västerlandets unika framgångsformel sedan hundratals år. Detta empiriska förnuft har funkat. Varför kasta det överbord?

Så vad precis har jag tänkt göra i stället? Vet inte annat än styckevis och delt. Det första är att inse att det som nu prövas inte fungerar.