Tänk dig två ententesoldater i en skyttegrav i Flandern under första världskriget. De har helt olika attityder. Den ene gör som man hade förväntat sig, alltså gömmer sig så mycket han kan och skjuter när han blir beordrad. Den andre, däremot reser sig över värnet och vet inte till sig av indignation över tyskarnas beteende.

”Ser du”, säger han upprört, ”nu skjuter de igen. På oss! Ska det vara ett kulturfolk, jag bara frågar.”

Så hasar han ned och lägger sig bredvid den andre i gyttjan. ”Jävla tyskar. De sa ju att kriget skulle vara över på några månader. Nu är jag här på andra året! Vill de verkligen döda oss, förresten? Jag kan knappt tro det. Det är som om de helt glömt bort det där med mänskliga rättigheter. Vi måste nog påminna dem och förmana dem. Vi skriver ett brev till dem, vetja! Vi kan citera från Goethe och Kant – deras egna! – så fattar de att de är ute på farliga vägar. Om vi bara kan få dem att förstå att vi har gemensamma intressen.”

Vad är det för skillnad på den förste och den andra soldaten, mellan den som tar skydd och den som blir bestört över händelserna? Den första erkänner förekomsten av en huvudmotsättning, nämligen mellan den egna sidan och fienden. Den andra ser konflikten som ett misstag som inträffat för att tyskarna inte följer ens det egna regelverket.

Jag ska inte påstå att svensk politik är som första världskriget, men det råder ingen avgrundsskillnad mellan politik och krig; kriget är bara, som von Clausewitz sa, politikens fortsättning med andra medel.

Jag känner ett antal ledande politiker personligen och respekterar flera av dem. Jag vet att om dessa fått bestämma så hade förhållandena i Sverige möjligen varit annorlunda. Men nu har de inte fått bestämma och tvingas antingen anpassa sig eller lägga av. Det är inget ovanligt moraliskt dilemma i livet.

Det är som det är. Det samlade politikerväldet är, som jag ser det, ifärd med att föröda Sverige. Till exempel blir smärtsignalerna från skolans värld alltmer påträngande. Men partierna har ännu inte kommit i närheten av att formulera ens preliminärt trovärdiga idéer om hur problemen skulle kunna rättas till. Problemen har inte kommit som en överraskning. De har funnits och förvärrats i årtionden. De ansvariga politikerna har inte varit naiva. De har inte brytt sig tillräckligt.

Jag känner mig som den där förste soldaten. Tysken är säkert en jättehyvens person som man gärna skulle ta en bärs med om förhållandena vore annorlunda, men nu är de inte annorlunda. Förhållandena är just så här. Tysken skjuter på mig vilket här och nu motsvaras av att politikerna hotar att ödelägga landet, mitt land.

Det finns, enligt min uppfattning, alldeles för många människor som förhåller sig till de ansvariga för den svenska politikens debacle som den andra soldaten i förhållande till tyskarna i min berättelse om första världskriget.

De lägger sin energi på att vara upprörda. ”Se på Reinfeldt”, säger de, ”först försöker han lura oss att migrationen är lönsam för skattebetalarna, sedan gömmer han sina inkomster i ett privat bolag för att slippa betala skatt medan han lever på pensionen!”. De pustar och fräser av harm. ”Se på Löfven”, säger de, ”han säger att hans Europa inte bygger murar och sedan bygger han själv murar efter några månader [vilket han i och för sig inte gjorde, det där om etthundraåttiogradaren inom migrationspolitiken är enligt min mening en myt; PEs anmärkning]. Så lovar han att svensk lag ska gälla och byter sedan snabbt uppfattning när det gäller afghaner utan uppehållsrätt. Och migrationsminister Fritzon sitter med afghaner på Medborgarplatsen för att obstruera mot beslut som hennes egen regering just har fattat.”

Att bli upprörd för att katten tar en mus är fåfängt. Katter låter sig inte påverkas av våra moralkakor. Att ta möss är kattens natur. Det är bortkastad energi att bli upprörd. Det är samma med Sveriges politiker. De gör vad de behöver göra för att värna om sin makt. När de gör det har det alltmer blivit så att de skadar mina och övriga medelklassares intressen. Är det inte dags att inse det vid det här laget?

Jag tycker vi ska upphöra med den gängse förljugna charaden som går ut på att politiker ska hänga med huvudet och säga att de varit ”naiva” varpå vi medelklassare ska ge dem ett slags smisk genom att bli upprörda varefter de låtsas skämmas ytterligare några dagar – och sedan fortsätter allt som vanligt som om ingenting hade hänt.

Genom vår upprördhet ger vi dem ett slags absolution. Det är som om vi trodde att katten kunde sluta ta möss bara den ville och att vi tycker oss läsa i dess ögon att den faktiskt skäms och avser att sluta ta möss i framtiden. Om katter kunde tala skulle de säkert också lova.