Trump har genom sitt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, och framtida flyttning av USA:s ambassad dit, utlöst starka protester i arabvärlden, FN och i EU.

Flera politiker och kommentatorer påstår att denna gest försvårar fredsprocessen som går ut på en tvåstatslösning, det vill säga inrättandet av en israelisk och en palestinsk stat. 

Hur en tvåstatslösning skulle kunna fungera i praktiken är problematiskt, men borde inte vara olösligt (se mer nedan). I Gazaremsan regerar en extrem sunni-islamistisk regim, Hamas, med sharialagar och Israels utplånande som ledmärke. Hamas anses dessutom av många nationer som en terrororganisation.

På Västbanken regerar en sekulär och synnerligen korrupt regim, Al Fatah, som trots massivt bistånd, framförallt från Sverige, inte lyckats ge sin befolkning drägliga levnadsvillkor. Arafat hade på sin tid hela åtta säkerhetstjänster (som senare minskades till tre) som skulle motverka varandra i händelse av kuppförsök. En stor del av de bidrag han fick från arabvärlden, och även EU, gick åt till att underhålla dessa. Alla bidrag kontrollerades av Arafat personligen. Hans efterträdare, Abbas, regerar troligtvis efter samma mönster. Dessutom är Hamas och Fatah dödsfiender (de har visserligen nyligen ingått ett avtal om att regera tillsammans).

Ett annat förlag är en enstatslösning, det vill säga att Israel, Gazaremsan och Västbanken skall utgöra en enda statsbildning; ett Stor-Israel eller ett Stor-Palestina. Detta förslag är dock knappast acceptabelt för Israel på grund av att det rent demografiskt skulle innebära att den arabiska befolkningen inom någon generation skulle vara i majoritet i den nya staten. Detta skulle innebära slutet för den judiska staten som vi känner den idag. Vissa israeler förespråkar dock denna lösning, om inte annat för att få ett slut på krigstillståndet.

Men det finns även en annan, mer experimentell, lösning; en femstatslösning. I detta förslag skulle:

1. Gazaremsan bli en egen stat; Hamastan.

2. Västbanken bli en egen stat; Fatahstan.

3. Den arabiska befolkningen i Israel en egen stat; Arabistan.

4. Den ultra-ortodoxa Haredim-befolkningen i Israel en egen stat; Haredimstan.

5. Återstoden av Israel, kuststäderna och vissa bosättningar, bli en stat; Israel.

Vad är då förutsättningarna för femstatslösningen? Rent teoretiskt skulle det nog fungera; de olika religionerna skulle koncentreras till respektive stat och befolkningarna bli homogena. Men rent ekonomiskt skulle det knappast vara realistiskt, de skulle troligtvis inte vara bärkraftiga (förutom Israel, se nedan).

Den minst bärkraftiga staten skulle bli Haredimstan. Dess extrema ultraortodoxa judar är redan ett problem i Israel. De vägrar göra värnplikt (Högsta domstolen har nu dock beordrat dem att fullfölja värnplikten). Dessutom läser de endast bibeln och Torah och lär sig inga yrken. Idag lever de på socialbidrag och bidrar inte till landets försörjning till de sekulära och konservativa judarnas irritation. Haredimstan skulle knappast kunna organisera och finansiera en egen stat.

Även Arabistan skulle troligtvis få svårt att klara sig som egen stat. Den arabiska befolkningen i dagens Israel är de lägst utbildade av landets befolkning. Kanske skulle de införlivas i den närliggande Fatahstan.

Fatahstan och Hamastan skulle klara sig lika dåligt som idag, det vill säga endast överleva med massiva bidrag från omvärlden.

Den statsbildning som skulle klara sig bäst vore rest-Israel, där de sekulära och konservativa judarna med sin västorienterade livsstil och högteknologiska industri, skulle bli av med de enorma militära utgifterna och de tärande socialbidragen. Detta scenario utgår från att fred skulle råda.

Varken enstatslösningen eller femstatslösningen verkar realistisk och en tvåstatslösning tycks i dagsläget ligga långt bort. Då återstår ett status quo, det vill säga allt fortsätter som det gjort sedan 1967, med intifador, raketanfall, enskilda överfall av självmordspalestinier och ibland regelrätt krig.

Detta status quo-tillstånd kan dock visa sig vara det sämsta alternativet för Israel. I och med att IS nu besegrats har den politiska kartan i Mellanöstern ritats om. Israels traditionella fiender – de sunniarabiska staterna Saudiarabien, Emiraten och Egypten – har närmat sig Israel och till och med samarbetat i vissa frågor. Det stora hotet, både för Israel och de sunnistyrda arabstaterna, kommer nu från det shiadominerade Iran, med sin ”ombuds-armé” Hizbollah i Libanon, och de numera ”ombuds-staterna” Irak och Syrien.

Både Iran och Hizbollah ser som sin främsta uppgift att utplåna Israel från jordens yta. Shiastyrda Irak, som är beroende av Iran, och Syriens Assad, som också är beroende av stöd från Iran (och Ryssland) och Hizbollah kan nog förväntas ställa upp på en kraftmätning med Israel om Iran så skulle kräva.

För att göra saken ännu värre ur Israels synvinkel, vill även Hamas utplåna Israel. Sunnistyrda Hamas och shiastyrda Hizbollah är visserligen religiöst sett dödsfiender, men de har nu börjat tala med varandra då de delar samma mål: Israels utplånande. Det är den shiastyrda axeln norr om Israel – från Iran till Medelhavet – som utgör Israels största framtida hot.

Kanske en tvåstatslösning trots allt är Israels minst dåliga val, ett val som skulle innebära en ny, i grunden kanske fientligt, grannstat – Palestina. Fördelen skulle vara att en varaktig fred, i varje fall med Palestina-araberna, kunde uppnås. Hotet från de shiadominerade länderna norr om Israel skulle troligtvis kvarstå, men det skulle motverkas av FN:s, USA:s, EU:s och Arabförbundets ekonomiska och politiska stöd till tvåstatslösningen. För att denna ska kunna komma tillstånd krävs det stora eftergifter, främst från Israels sida, bland annat ett delat Jerusalem och övergivande av vissa bosättningar. Man får hoppas att Israel noggrant väger för- och nackdelar med en tvåstatslösning. Alternativet med status quo är betydligt mer skrämmande.

Lars Hässler är jur kand, med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Lars är flerfaldig jorden runt-seglare, har skrivit nio böcker och publicerat artiklar på bland annat Brännpunkt i SvD. Han har alltid följt med i politiken men överlåtit skötseln av landet till politikerna tills nyligen då Lars blivit alltmer frustrerad över vart Sverige är på väg