Massmedia och därtill hörande kulturpersoner och politiker driver en hejdlös kampanj för att mana fram den rätta oron inför det stora klimathotet. När hotet verkar falna så ringer man till den förmodat allkunnige agronomen Johan Rockström (chef för Stockholm Rescilience Center) och får veta att:

1. Vi är på väg mot en klimatkatastrof på grund av utsläpp av koldioxid från förbränning av fossila bränslen och det går fortare än någonsin.

2. Trots att läget är extremt hotfullt så finns det hopp. Med radikala ingrepp så kan utsläppen hejdas och katastrofen begränsas.

I huvudsak samma budskap framförs av etablerade naturvetare och av den mera andliga sakkunskapen såsom till exempel ärkebiskopen Antje Jackelén och idéhistorikern Sverker Sörlin.

Mina slutsatser efter 45 år med klimatfrågan (från och med FNs miljökonferens i Stockholm 1972) kan sammanfattas med en DÅLIG NYHET och en GOD NYHET.

DEN DÅLIGA NYHETEN

Våra ansträngningar är bortkastade. Förbrukningen av fossila bränslen kommer inte att halveras såsom de engagerade politikerna och kulturpersonerna kräver.

Tvärtom den kommer att öka och atmosfärens halt av koldioxid kommer obevekligen att stiga. Att påstå något annat är osakligt önsketänkande.

DEN GODA NYHETEN

Mer koldioxid i atmosfären är en välsignelse för mänskligheten och allt liv på jorden. Mer koldioxid innebär större skördar, en grönare planet och sannolikt ett något mildare klimat.

Nu mer i detalj.

DEN DÅLIGA NYHETEN

Efter att ha följt klimatfrågan i dryga 40 år så har jag inte hört ett enda realistiskt förslag till åtgärder eller beslut som skulle kunna få bukt med ökningen av koldioxidhalten i atmosfären. Med realistiskt avses att förslaget skall vara såväl tekniskt/fysiskt, som politiskt möjligt. Sådana förslag finns inte.

FN, bland annat genom sitt organ klimatpanelen IPCC, har spenderat enorma resurser men det finns inget resultat hitintills och det finns inget i sikte. Men av okänd anledning så ger man inte upp.

Under de senaste tio åren har naturvetarna fått träda tillbaka för ekonomerna som framför den goda nyheten att marknadskrafterna kan fixa problemet. Global beskattning av utsläpp så löser sig problemet. Detta framförs av till synes begåvade och välutbildade personer som ekonomerna Klas Eklund och Tomas Sterner. Men man tycks bortse från att det krävs en global makt som kräver in skatten. Om, Gud förbjude, en sådan makt verkligen kom till stånd, så skulle den likafullt inte kunna beskatta bort de fossila bränslena. Dessa är alltför värdefulla för all världens människors välfärd.

Att kräva att världens befolkning slutar utnyttja de supervärdefulla fossila bränslena är lika omöjligt som att kräva att människor skall sluta äta.

Sen har vi de naiva teknikerna som grandiost bortser från ekonomin och marknadsför olika mer eller mindre tokiga idéer, alltifrån solceller till vågkraftverk. Tröttsamt är ordet. Dessvärre har dessa tekniska projekt kostat oss enorma belopp och dessutom förstört stora delar av det svenska landskapet med dyra bullriga vindsnurror.

Det är ett sorgligt faktum att alla ansträngningar och uppoffringar som svenska folket tagit på sig för att ”rädda klimatet” är lika meningslösa som att pilla på ett radband för att beveka högre makter.

Ett obehagligt inslag är att vi pådyvlas föreställningen att det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken. Detta är helt enkelt inte sant.

För det första så är marginella ansträngningar marginella oavsett hur goda ambitioner som ligger bakom. För det andra gäller lagen om minskande marginaleffekt när det gäller koldioxidens eventuella klimatpåverkan. Det är alltså inte såsom den oinsatte lekmannen med visst fog skulle kunna föreställa sig och som basuneras ut av sådana som Johan Rockström, det vill säga att man kan passera en gräns där effekten av mer koldioxid blir katastrofal. Tvärtom! Tillskotten på marginalen har nästan ingen effekt alls och allt vi gör hamnar på marginalen och är alltså meningslöst.

DEN GODA NYHETEN

Mer koldioxid i atmosfären är som ett florstunt täcke runt jorden som gör klimatet en aning varmare och mildare. Tänk tanken att växthuseffekten inte fanns – ingen vattenånga ingen koldioxid och så vidare – då skulle klimatet verkligen vara rått med våldsamma temperaturvariationer och stormar. Lite mera växthuseffekt är nog bara bra även om det råder viss osäkerhet.

Sedan är det den stora saken och därvidlag råder ingen osäkerhet. Livet på jorden är svältfött på koldioxid vilket är ett naturligt resultat av att växtligheten förbrukar koldioxid i frenetisk takt vid produktionen av organiskt material. Gudskelov så återförs nästan all koldioxid till atmosfären tack var nedbrytning av det organiska material som produceras. Men lite förluster blir det och koldioxidhalten skulle förmodligen krypa nedåt mot ett obehagligt lågt balansvärde där förlusten kompenseras av tillskott från vulkaner med mera om inte människan ingripit i utvecklingen. Mänsklighetens tilltag att gräva upp fossilt organiskt material innebär att atmosfären får ett värdefullt tillskott av koldioxid som gör livet på jorden lättare i alla avseenden.

Koldioxid är i sanning livets gas och fossila bränslen en välsignelse.

Gösta Walin är professor emeritus i oceanografi