Ordet sekulär kommer av det latinska ordet för århundrade, alltså sekel, vilket är ett tidsmått. Att vara sekulär är att vara i tiden, i det jordiska, förankrad i det världsliga. Det samhälle som är sekulärt är ett samhälle som inte har så mycket till övers för det utomvärldsliga, Gud till exempel. Det sekulära uppfattas som själva motsatsen till det religiösa.

Någon har hittat på att Sverige är ett sekulärt samhälle. Denna föreställning är en grundbult i svensk självförståelse. ”Sverige anses som ett i hög grad sekulariserat samhälle”, säger Wikipedia. Uppfattningen bekräftas i Ingelhart-Welzels kända kulturkarta där Sverige placeras uppe i det nordöstra hörnet som det mest sekulära landet av alla.

Den som inte tycker detta är bevis nog kan med fördel ta till sig kung Carl XVI Gustafs valspråk ”För Sverige – i tiden”, som alldeles tydligt handlar om häret och nuet till skillnad från det mer teologiska. (Man får gå mer än tvåhundra år tillbaka för att hitta en kung som blandade in Gud i valspråket, nämligen Gustaf IV Adolf med ”Gud och folket”.)

Religiösa samhällen känner man igen på att de hyllar formuleringar som en normal hjärna, som min, har svårt att greppa. ”Gud är större” är en typisk sådan formulering. Det är ärkebiskopens valspråk och ett vanligt triumferande uttryck bland muslimer. Mig säger detta uttryck ingenting annat än att talaren anser att det finns ett väsen som är allsmäktigt och står över och utanför allting annat, utanför tiden till exempel. Om man blandar kungens och ärkebiskopens valspråk får man en självmotsägelse, nämligen ”För Gud – i tiden”. Det bara går inte. Det leder till sådant som Elisabeth Ohlson Wallins bögbilder av Jesus. Pröva en motsvarighet på en sant troende av exempelvis sunnimuslimsk typ så får du se på gnistor. Sant religiösa människor och sant religiösa samhällen inte bara tror på saker som en sådan som jag inte kan begripa, de kan också bli ohyggligt upprörda om någon som jag, eventuellt av misstag, inte tillräckligt ödmjukt vördar det väsen de dyrkar och jag inte kan förstå.

I det perspektivet framträder Sverige inte som det mest sekulära samhället i världen, utan som ett av de mest religiösa. Det är bara det att vi inte tillber någon av de mest kända gudarna, till exempel Gud, Allah, Oden eller Shiva, utan i stället ett annat väsen vars namn inte får uttalas men på mig verkar som Staten. Detta väsen har även andra uppenbarelseformer, till exempel Värdegrunden med åtföljande PK-istiskt inspirerade dogmer. (Möjligen ligger detta synsätt i de svenska generna. Kung Adolf Fredrik valde valspråket ”Statens välfärd min välfärd” och då menade han inte att han avsåg att leva på kommunalt försörjningsstöd.)

En modern svensk motsvarighet till det heliga ”Gud är större” uttalas ”Alla människors lika värde”. Det talesättet är här i landet mycket heligare än ärkebiskopens valspråk. Om jag så förser min hjärna med traktordäck så får jag inget fäste i utsagan. Det bara slirar. Menas det att alla människor de facto tjänar lika mycket? Menas det att de borde tjäna lika mycket? Menas det att alla älskar mig lika mycket eller eventuellt motsatsen? Att jag faktiskt älskar alla eller att jag borde göra det? Att hyresbidraget är lika för alla? Att det finns ett gemensamt enhetspris för alla människor när de säljs på slavmarknader?

PK-troende medborgare brukar ta illa upp när jag framför mina intellektuella problem med ”allas lika värde”. De tittar på mig som om vi alla hade varit sovjetmedborgare och jag just hade betvivlat de officiella kommunikéerna om att Stalin var världens främste trädgårdsmästare. Eller som om vi alla varit koreaner och jag hade förnekat att Kim Jong-Uns pappa Kim Jong Il verkligen hade slagit arton hole-in-one på sin första golfrunda. Många svenskar blir liksom andra troende provocerade om någon inte delar deras tro.

Ibland blir det nästan våldsamt. Den nu grasserande #metoo-kampanjen drar som ett gäng kulturrevolutionära rödgardister fram genom nationen och fräser, dundrar, blixtrar och slåss om den stöter på motstånd. Aftonbladets krönikör Staffan Heimersson fick sparken när han skojade om projektet. Gudarna är viktigare än yttrandefriheten.

Det vi trodde var sekulärt var i själva verket religiöst. Och när vi tror oss gradvis bli mer sekulära blir vi i själva verket mer religiösa fast på vårt säregna svenska vis.