Spanarna

Anders Leion

I alla tider har människan varit fascinerad av framtiden. Föga märkligt, eftersom hon är beroende av den. Detta beroende utnyttjas av olika yrken och av diverse lycksökare för egen försörjning, för underhållning eller för hot.

Meteorologen underlättar tillvaron för någon eller ett par veckor framåt. Spanarna i radion bjuder på underhållning. Miljöpartisterna försöker hota eller skrämma sig till intresse och inflytande. Just nu har de det motigt.

Men ställningstagandet till och utnyttjandet av framtiden sker också i det fördolda. SDs eventuella, fortsatta framgång sysselsätter säkert mångas inbillningskraft just nu. Om SD kommer att hamna kring 25 – 30 procent (vilket jag tror) kommer många att ångra sitt hittillsvarande ställningstagande. Just nu är varje mental utsiktsplats befolkad av människor med ett vått finger i vädret. Tänk bara på många LO-förbund! Skulle en stadig majoritet av medlemmarna rösta med SD finge förbundens styrelser ett svårt huvudbry: ”Skall vi rätta oss mer efter medlemmarna åsikter eller – som nu – mer efter socialdemokraternas behov?”

Men alldeles intill oss finns det betydligt svårare, och för berörda, mycket farligare ställningstaganden.

Islam diskuteras livligt – eller det är kanske riktigare att påstå, att olika läger diskuterar varandras inställning till islam. Detta beror förstås på bristande kunskap om islam, men uttrycker kanske också att intresset inte är islam, utan de olika lägrens önskan att motivera sina åsikter om invandringen.

Genom att utgå från det faktum, att en väsentlig och stigande andel av befolkningen är muslimsk, kan intresset istället rikas mot islams betydelse för det svenska samhället, nu och i framtiden.

Vad är islam – i världen och i Sverige? Det är en svårfångad företeelse. De många riktningarna inom religionen och deras fientlighet mot varandra gör det nödvändigt att ställa frågan ”Vilket islam?” Det blir inte så mycket enklare att svara.

Man får väl göra som alla andra: skilja mellan ett moderat islam och ett mer radikalt uttryck för religionen, oavsett viken riktning man talar om.

De extremister som ägnar sig åt olika terroristiska handlingar brukar fördömas från alla håll. Samtidigt framhåller man att dessa handlingar inte säger något om de moderata muslimerna. Är det så?

Kan man göra en sådan åtskillnad? Är det rimligt att av de moderata kräva ett tydligt avståndstagande från de extrema?

Jag tror inte det är rimligt att kräva ett sådant tydligt avståndstagande. Det vore som att kräva av en statligt avlönad tjänsteman i Kina eller Ryssland att han offentligt skulle ta avstånd från regimen. Vem skulle våga det?

Likadant är det för en moderat muslim i Sverige eller något annat västerländskt land. Att hålla tyst när muslimsk terrorism upprör sinnena är ofarligt. Det är knappast någon längre som kräver ett avståndstagande, eftersom de hursomhelst sker så sällan och är så halvhjärtade.

Annorlunda är ett engagerat, kompromisslöst ställningstagande mot terrorismen och dess organisatörer och utövare. Varje moderat muslim har förstås gjort sin egen spaning om det framtida mentala klimatet i vårt land. De ser det som mycket sannolikt, eller kanske till och med givet, att islam kommer att få en dominerande religiös, och därmed politisk, roll i vårt land. I detta läge skulle de så kallade extremisterna ha stort spelrum.

Utifrån denna insikt vill de inte bränna sina skepp. De vet vad som skulle kunna hända. De ligger lågt – även om de kanske innerst inne tycker, de som en vanlig svensk, att detta perspektiv är mycket obehagligt.

Förstå dem. Anklaga dem inte för deras tystnad. Sluta med din egen undfallenhet och tystnad i stället!