Antisemitismen vinner allt större utbredning i vårt land. I Göteborg har en synagoga angripits med molotovcocktails, och i Malmö har demonstranter skanderat ”Vi skall skjuta judarna” och ”Judarna skall komma ihåg att Muhammeds armé kommer att återvända”. Detta är tyvärr inget nytt, och det är inte heller något som kan skyllas på en framväxande svensk nazism.

Det svenska judehatet är i mycket hög grad kopplat till politisk aktivism i konflikten mellan staten Israel och dess palestinska befolkning. Oavsett vad man må anse om denna konflikt, måste det förbli fullständigt oacceptabelt att personer som har sökt och fått skydd i Sverige, med hänvisning till att de är förföljda i Israel, skall tillåtas använda sin fristad till att uppmana till mord på svenskar av judisk börd.

Det som borde vara moraliskt glasklart blir dock i praktiken ofta till motsatsen, till ett relativiserande som hävdar att man ju måste förstå att palestinierna är upprörda. Precis som så många svenska politiker så intensivt har värjt sig emot att det skulle finnas en koppling mellan migration och kriminalitet, har det för många blivit ett tabu att koppla växande antisemistim till ökande invandring av unga män från muslimska länder.

Den svenska identitetsvänsterns kungsfloskler om en ”gemensam värdegrund”, och om ”alla människors lika värde”, gäller uppenbarligen inte fullt ut för människor av judisk börd. Om förövarna av antisemitiska nidingsdåd är svenska nazister kan man förvisso kosta på sig de mest kraftfulla fördömanden, men om förövarna är unga muslimska män kommer saken i ett helt annat läge. Då måste man förstå, och helst även tiga.

I en intervju med Judisk Krönika väljer statsminister Stefan Löfvén att ta bladet från munnen: ”Vi skall inte blunda för att det kommit många människor hit från Mellanöstern, där antisemitismen är en utbredd uppfattning, nästan en del av ideologin. Vi måste bli ännu tydligare, våga prata mer om det”.

Det finns två problem med detta i princip föredömliga uttalande. Det ena och mest uppenbara är att det inte räcker. Det måste till handling också, och att utrota antisemitism bland arga unga muslimska män kommer att kräva mer än samtalsterapi. Den dystra framtidsutsikten är att allt fler av Sveriges judiska befolkning kommer att se sig tvingade att lämna vårt land, vilket skulle vara – och sannolikt kommer att bli – till stor skam för vårt land.

Det andra och principiellt allvarligare rör det vurmande för den palestinska saken som har så djupa rötter i statsministerns eget parti, och som så länge utmärkt och fortsätter att utmärka svensk utrikespolitik. Det finns en stark kontinuitet från Pierre Schoris beundran av PLO och Yassir Arafat fram till Margot Wallströms erkännande av Palestina som stat, ett drag som gjort att Sveriges utrikesminister inte är välkommen i Israel.

De s-märkta aktivisterna är självfallet noga med att värja sig emot varje form av anklagelse om att själva vara antisemiter, men i praktiken kan samröret med kretsar som alls inte skäms över att vara hårdföra antisemiter bli så intimt att gränser suddas ut.

Jag minns en konferens i Oskarshamn för en tio, femton år sedan. Temat var Sydafrika och Mellanöstern, och som arrangör stod Håkan Juholt och det socialdemokratiska partiet. Det var en klassisk uppvisning av svensk solidaritet, med antagande av proklamationer och med sånger som, exempelvis, hyllade den döde antiapartheid-aktivisten Steve Biko.

Mitt bestående minne är dock en konversation med en för mig fullständigt främmande man, som i kaffekön lät undslippa sig följande kommentar ”Man får ju inte säga så, men det är synd att Hitler inte fick göra färdigt”. Orden har etsat sig fast i mitt minne, i synnerhet ordvändningen ”fick göra färdigt” kommer jag sannolikt aldrig att kunna glömma.

Jag har många gånger funderat över denna incident. Man skulle förvisso kunna hävda att det rörde sig om en ensam tok, men jag tror det var värre än så. Hade personen ifråga verkligen vågat fälla denna vidriga kommentar, till en för honom fullständig främling, om han inte hade uppfattat det som föga kontroversiellt? Jag tror inte det.

Den djupt rotade vurmen för palestiniernas sak har skapat antipatier emot Israel som i sin tur har lett till en ovilja att uppfatta antisemitism som ett allvarligt problem. Det är denna kultur av att vara så djupt engagerad i palestiniernas sak som gjorde det möjligt för Malmös starke man, s-pampen Ilmar Reepalu, att så länge ta så lätt på utbredningen av våldsbejakande islamism och att därmed även negligera judarnas allt mer utsatta position.

Situationen i Malmö må uppfattas som extrem i termer av våldsanvändning, men den förblir representativ för det grundläggande problemet. Reepalu har alls inte varit ensam om att se mellan fingrarna med kopplingen mellan islamism och antisemitism. Han har varit del av en kultur där den framväxande islamismen uppfattas som ett legitimt svar på staten Israels politik, och där antisemitism följer som ett brev på posten.

När den stora vågen av företrädesvis muslimska migranter sköljde över vårt land under 2015, fanns det inte många som vågade tala öppet om vad som så uppenbart komma skulle, alltifrån framväxten av parallella samhällen präglade av kvinnoförtryck och hedersmord, till grova gängvåldtäkter och en alltmer utbredd antisemitism.

När Stefan Löfvén idag säger att vi måste ”våga prata” är det mycket sent på dagen, och det sannolika är väl att det inte blir till mycket mer än just prat.