En av de saker som fick mig att lämna islam var Lucia. Jag tror att året var 2007. Jag är dock inte säker. Det var morgon och jag råkade befinna mig på universitetsbiblioteket i Uppsala. På Carolina Rediviva. Jag hade ingen tanke på vilken dag det var.
Plötsligt hörde jag en bekant ton. Sankta Lucia. Det var överjordiska röster. Så skrev luciatåget sakta in i salen. Då mindes jag barndomens lucia. Ljusen i mörkret och de vita dräkterna. Staffan var en stalledräng. De där dofterna.
När jag stod där och tittade på Lucia med ljus i sitt hår, tänkte jag: ”Vi har så mycket vackert i vår svenska kultur. Och det finns här, så nära. Varför har jag sökt mig så långt bort?”
Det är något visst med lucia. Det är som om något himmelskt, något överjordiskt, plötsligt kommer in i vår vanliga värld och får alla att stanna till och förändras, bli lite stillsammare och mjukare.
Lucia på universitetsbiblioteket var en av flera liknande upplevelser. En annan var när jag gick förbi Domkyrkan, dörren stod på glänt. Jag gick in och där pågick en Händelkonsert. Visst hade jag hört Händel förut. Men ibland är man särskilt mottaglig, ibland har musiken en särskild makt.
Dessa upplevelser blev fler och steg för steg växte beslutet fram inom mig att lämna islam och komma tillbaka till den svenska kulturen.
Jag försökte förena islam och svensk kultur, men insåg att det inte gick. Det går att förena muslimer med svensk kultur, för en muslim är ju vem som helst som är född som muslim. Jag känner muslimer som gillar lucia. Men en som har blivit muslim, en som har gjort ett medvetet val, måste ju åtminstone ha ambitionen att följa sin religion. Och att fira lucia och jul på ett traditionellt svenskt sätt går inte ihop med islam.
Alltså, om du är född muslim kan du vara i stort sett hur som helst. Du har ju inget ansvar, utan har bara fötts in i något som du kanske inte vet så mycket om. Och även om du läste på och började tvivla skulle det vara svårt att ta sig ut. Men en konvertit, en som i vuxen ålder anammat en tro, kan ju inte bara strunta i vad den lär. Då lämnar man. Och det var vad jag gjorde.
Enligt islam får som bekant kvinnor inte visa sitt hår. Kvinnor får heller inte sjunga i blandade församlingar. Man får definitivt inte sjunga så här:
Nu är eld i varje spis, varje spis, varje spis.
Med julegröt och julegris, julegris, julegris.
Det är synd att så många svenskar inte uppskattar sina egna traditioner. För det är onekligen något både vackert och säreget med luciafesten.
Man kan, även om man som jag är ateist, tänka på legenden om Lucia som levde på Sicilien på 300-talet. Hon var martyr för sin kristna tro. Hon blev både bränd och genomborrad med svärd. Idag är det många kristna som förföljs dödas i världen. Det sker även i Europa.
Den 26 juli 2016 blev den franske prästen Jacques Hamel som halshuggen av jihadister i sin kyrka. Innan de dödade honom läste de ur Koranen. Fader Jacques var helt lugn när han slaktades. En martyr i vår tid.
Jag tänker på hur bra jag har det som lever i Sverige. Jag har kunnat välja livsåskådning och tro. I många islamiska länder finns inte den friheten. Profeten Muhammed sade: ”Döda den som byter religion”. Även om inte alla stater tillämpar dödsstraffet, så finns det ett starkt socialt tryck. Man kan inte tala öppet om att man inte längre tror på Muhammed.
Men även i Sverige är muslimer som lämnat islam utsatta. Jag har kontakt med människor som lämnat islam, men som inte vågar vara öppna med det. De låtsas vara muslimer för att inte förstöra sina familjer och riskera hot, utfrysning och förföljelse. De skulle vilja fira lucia och jul och leva vanliga svenska liv, men kan inte.
DET GODA SAMHÄLLET 