Den 2 december 2017 skriver krönikören Jesper Sandström en betydelsefull text i Svenska Dagbladet. Texten är betydelsefull på två sätt, dels för att den ställer en viktig fråga, dels för att den ger felaktiga svar som illustrerar samtidens brist på självförståelse.

Den viktiga frågan, som Sandström uppger sig ha hämtat hos skribenten Peter Kadhammar på Aftonbladet, och som föranleds av att migranter, enligt uppgift, ofta inte anser sig kunna städa sina boenden själva, är ”Så vad är det i det rika, vänliga Sverige som gör människor till offer?”.

Sandström baserar sitt svar på egna erfarenheter. Han säger sig ha någon sorts handikapp som under hela hans liv har inspirerat det svenska välfärdssystemet till särskilda omsorger som sånär, hade det inte varit för hans ”goda drivkrafter”, tubbat honom att ta på sig den ”påbjudna offerkoftan” och bejaka och utveckla egen svaghet.

Varför gör den svenska staten så där? Sandström ger två svar. Det ena är att staten drivs av ”en naiv, missriktad välvilja”. Det andra är att ”vänsterns och socialdemokratins syn på människan som svag och oförmögen” ligger bakom.

Jag säger inte att Sandström är helt fel ute. Han är nära rätt svar. Men sedan när har nära börjat skjuta harar? Om man ska göra något åt problemet måste man vässa analysen och sikta helt rätt.

Det är i verkligheten inte så att välfärdssystemets hela filosofi och praxis bygger på ett enkelt feltänk, ”en naiv, missriktad välvilja”. Det finns inget naivt och missriktat i välfärdsapparatens beteende. Visserligen framställer den sig som god, men det är bara reklam och glittrande yta. Vad annat kan man vänta sig av ett byråkratiskt, maktlystet, omsättningsmaximerande organisationssystem som anser sig förkroppsliga den humanitära stormakten?

Det välfärdsindustriella komplexet vet precis vad det gör. Det maximerar sin egen nytta och för detta behövs ett stadigt ökande antal klienter. Att komplexet i slutändan inte gör något gott för klienterna, vilket Sandström upptäckt, besvärar inte komplexet. Det är inte ens ett olycksfall i arbetet att komplexet inte gör någon nytta utan tvärtom till dess fördel att klienterna omdefinierar sig till offer och därmed väljer fortsatt beroende av komplexets omsorg. Vill knarklangare att kunderna ska tillfriskna från drogberoendet?

Om man fattar att det välfärdsindustriella komplexet inte alls är naivt och vilsefört utan tvärtom långsiktigt och målmedvetet sysslar med att värna sina egna intressen så inser man att det är verkningslöst att komma med argument och beskäftiga förmaningar till komplexet. ”Förvandla inte friska, självständiga människor till offer”, manar Sandström. Det är som att säga till knarklangaren att han inte ska förvandla friska, självständiga människor till pundare.

Det är lika illa med Sandströms andra förklaring, alltså att problemen skulle bero på vänsterns och socialdemokratins människosyn. Bakom den föreställningen anar man uppfattningen att det skulle bli en annan ordning om allianspartierna bestämde i Sverige. Men så är det ju inte. Allianspartierna har inte förespråkat någon annan människosyn än den etablerade. Allianspartierna är anhängare av det välfärdsindustriella komplexets ideologi. Det var på den grunden som just alliansregeringen utnämnde Sverige till humanitär stormakt.

Varför ser inte folk detta uppenbara och självklara? Är det för att de inte vågar utmana och reta makten? Eller är de, trots vissa gryende insikter, alltför marinerade i decenniers PK-tänkande för att tordas erkänna att kejsaren är naken? Eller har jag fel?

PS Förlåt, Jesper Sandström, om det känns som om jag bråkar med dig. Jag känner mig lite oschysst och orättvis. Du skriver tydligt och klart, du pekar på ett allvarligt problem, nämligen det välfärdsindustriella komplexets attityd och effekter på nationen och du letar efter sätt att förstå och hantera situationen. Det är vällovligt. Alla har inte alls kommit så långt som du. Mitt tjat handlar bara om de där sista insikterna som krävs för att kunna bygga ett effektivt motstånd. Vi måste förstå vår fiendes natur.