Det enorma informationsflöde vi lever verkar inte skapa större enighet om vad som är sant eller falskt. Ökad kunskap verkar inte heller leda till ökad förståelse.

Har följden bara blivit att vi har fått fler saker att vara oense om? Världen blir allt mer komplex, vilket ofta ger utrymme för diametralt olika tolkningar av en situation. Via internet kan man få även de mest bisarra uppfattningar ”bekräftade”.

Vi kan vara överens om att det vore önskvärt med ökad förståelse och ömsesidig respekt för andras åsikter och värderingar. Det borde leda till fler diplomatiska konfliktlösningar, färre stridigheter, färre krig och mindre terrorism.

Vägen mot ökad förståelse av andra går via ökad kunskap om hur vi själva fungerar. Vi vill gärna tro att vår egen världsbild, och våra åsikter och värderingar är byggda på fakta och förståelse av logiska samband – men det kanske inte alltid är så?

Här beskrivs tre olika ”syndrom” som vi alla i högre eller lägre grad är drabbade av, och som starkt påverkar hur vi tar emot, behandlar och sprider information.

Första syndromet: Rödluvan och vargen

Vi har en tendens att dela in världen i De Goda och De Onda. Det kan gälla länder, statsskick, politiska ledare eller enskilda individer.

När vi väl bestämt oss för att någon eller något skall hänföras till De Onda, sätter vi på lämpliga etiketter: rasist, nazist, populist, diktator och så vidare.

Skillnaderna mellan De Goda och De Onda förstärker vi med demonisering av De Onda: de är aggressiva, hänsynslösa, lögnaktiga, maktgalna mördare etc.

Sedan vet vi på vem eller vad vi skall skylla allt ont som sker. Beviskraven blir låga och logiska förklaringar behövs inte.

I krig begås alltid allvarliga brott. Den som vinner bestämmer att den förlorande sidan var den som var Ond. De brott som begåtts av De Onda skylls alltid på ledarna, som blir dömda i olika rättegångar. Brott kan ha begåtts även av De Goda, men då är det aldrig ledarnas fel.

Andra syndromet: Gruppsynkroniserat tänkande

Vi är sociala varelser. Människan är ett flockdjur. Därför vill vi gärna tycka likadant som de människor vi har relationer till. ”Jag håller med dig i allt – vad tycker du?”

Vi känner till detta som grupptänkande, flockmentalitet eller stimbeteende.

Trycket från familjen, arbetskamraterna, trosfränder och många andra grupperingar kan ha stor betydelse. Vi talar om väldigt starka krafter – från urminnes tider har vi nedärvt en medvetenhet om att det kan betyda döden om vi avviker från gruppen.

I politiska sammanhäng kan finnas formella krav på solidaritet. Bland andra Anne-Marie Pålsson har vittnat om hur riksdagsmännen reducerats till knapptryckare (se Det Goda Samhällets intervju med henne).

Personer, som tillhör flera olika grupper, kan uppvisa ganska olika åsikter beroende på var de råkar befinna sig. Anne-Marie Pålsson beskriver i intervjun hur olika resonemanget går under riksdagsgruppens möten, respektive minuterna före och efter.

Tredje syndromet: Fördomsstyrt informationsurval

När vi bildat oss en uppfattning uppstår en försvarsmekanism. Den kallas ibland bekräftelse-bias, och handlar om hur vi blir programmerade att notera sådant som vi redan tror och blunda för eller förkasta sådant som talar emot våra förutfattade meningar.

Vi väljer alltså ut information som passar vår uppfattning. Innan vi vidarebefordrar budskapet filtrerar vi bort en del och förstärker och vinklar resten.

När människor med andra åsikter än våra egna gör på samma sätt kallar vi det åsiktskorridor, faktaresistens och så vidare.

De tre syndromen ger tillsammans allvarliga konsekvenser. Effekterna av syndromen blir troligen större i det moderna informationssamhället. Många nyheter passerar flera aktörer innan de når oss, och varje aktör påverkar hur nyheterna tolkas och presenteras.

Vi har väl alla deltagit i leken där man står i en ring med kanske tio personer. En berättelse skall förmedlas viskande runt ringen. Den slutliga versionen brukar inte ha mycket gemensamt med ursprunget.

I verklighetens nyhetskedjor har aktörerna dessutom oftast en politisk agenda. De anser att det är helt OK att vinkla, lägga till och dra ifrån lite. Resultatet blir att den bild som vi serveras framför allt av internationella konflikter blir ensidiga och kraftigt förenklade.

Företeelser inom Sverige har ju också allt oftare en internationell dimension, till exempel invandrings- och säkerhetspolitiken som påverkar hela budgetpolitiken.

Kan vi bli botade från dessa syndrom? Nej, det paradoxala är att syndromen är naturliga delar av vårt psyke. De är faktiskt helt nödvändiga för oss. Vi skulle bli tokiga om vi inte hade vissa grundläggande uppfattningar, eller om vi tog emot all information som strömmar över oss med samma öppna sinne.

Man kan jämföra med hur de är att ta sig fram med hjälp av en karta. Alla kartor är kraftigt förenklade bilder av verkligheten, och alla är behäftade med olika fel. Om kartan innehöll alla detaljer i full skala var det ingen karta.

Beroende på hur vi färdas behöver vi olika kartor. Sjökort baseras på en typ av karta som visar rätt kompassriktningar – men avstånd och storlek på ytor blir fel. Andra kartor visar rätt avstånd men då blir riktningarna fel.

Nej, vi kan inte botas, men mycket skulle vara vunnet om fler av oss kunde inse att vår verklighetsbild är ofullkomlig. Vi måste inse att vår egen ”karta” är behäftad med fel. Att den är rätt i vissa avseenden betyder inte att den är rätt i andra.

Om vi förstår att vi – och alla andra – är drabbade av dessa syndrom, kan vi begränsa de negativa effekterna. Vi måste jobba med vår verklighetsuppfattning, ifrågasätta våra åsikter och alltid vara beredda att komplettera, nyansera och justera dem. En positiv följd skulle också vara ökad respekt för andras åsikter och ett behagligare och mer konstruktivt debattklimat.

Alex Westin som återvandrat till Sverige efter 25 år utomlands, har arbetat för en internationell koncern i bland annat Thailand, Vietnam, Hong Kong och Rumänien. Han har också erfarenhet från Iran och arabländerna och, som pensionär, Spanien.