Då och då upptäcker man saker som man redan visste från en annan vinkel och då kan det kännas som ett riktigt intellektuellt genombrott fast det egentligen är samma sak som vanligt. På det viset kan man tillbringa livet under konstant upptäckarglädje medan man i själva verket bara ser det man redan visste i ett nytt perspektiv.

Framför allt gäller detta, tror jag, mångfacetterade ämnen som Människan och Demokratin, men jag ger mig fan på att det också kan tillämpas på sådant som Konsten att steka potatis och Skridskoåkning.

Just idag tänker jag på Demokratin. Konceptet innebär att medborgarna jobbar med sina egna liv – den ene är bonde, den andre är frisör, den tredje sjuksköterska – men inser att de har gemensamma behov och att det därför är praktiskt att inrätta en Stat och anställa tjänstemän som har till uppgift att bygga vägar och dra fiberledningar och med hjälp av uniformerade personer hålla ordningen och fängsla förbrytare. Medborgarna bestämmer sig därför för att tillsätta en Överhet som med auktoritet kan sköta detta. Överheten är emellertid i verkligheten bara en tillfällig och beroende Överhet eftersom det är medborgarna som bestämmer över Överheten genom att utse den i allmänna val. Medborgarna har därmed kontroll över Överheten. Medborgarna har makten enligt den demokratiska teorin.

Var och en som vet lite om verkligheten och inte bara snöat in på den demokratiska teorin har emellertid klart för sig att det finns en potentiell konflikt här, nämligen att den av medborgarna tillsatta Överheten, alltså de valda politikerna, tar makten från medborgarna. Det här problemet är jättegammalt och jättekänt. I den antika grekiska demokratin lottade man ut överhetsjobben på korta och begränsade mandat för att förhindra att den av medborgarna tillsatta Överheten gjorde sig för bred.

När grekerna inrättade den ordningen hade de flera hundra års erfarenhet av hur olika statsskick i olika stadsstater betedde sig. Det har inte vi. Dagens västerland har ungefär hundra års erfarenhet av demokrati. Vi vet mycket mindre än de gamla grekerna. Vi håller på att lära oss.

Det tog bara några årtionden för vårt demokratiska system att visa sina inneboende tendenser, det vill säga faran att de valda ombuden tar kontrollen över uppdragsgivarna. År 1911 beskrev den tyske tänkaren Robert Michels detta i en bok som hette Zur Soziologie des Parteiwesens in der modernen Demokratie. Untersuchungen über die oligarchischen Tendenzen des Gruppenlebens. Michels teori kallas ”Oligarkins järnlag” och går ut på att staten, till skillnad från medborgarna, är organiserad och att organisation ger makt och att makt korrumperar. Rätt enkelt om du frågar mig.

Av detta drar jag slutsatsen att det måste finnas en makt i form av rimligt organiserade medborgare utanför staten som håller tummen i ögat på den Överhet som driver staten, alltså politikerna.

Detta jobb gjordes i Sverige fram till för kanske femtio år sedan av borgerligheten och kapitalisterna. Borgerligheten bestod dels av företagare, dels av ett antal professionella kårer såsom advokater, läkare, professorer och lärare. Dessa var självsäkra och starka och försvarade en massa värden och medborgerliga friheter som var omistliga för samhällets välgång och utveckling.

För att göra en lång historia kort så har oligarkins järnlag i Sverige nu bevisat sig igen. Den välorganiserade Överheten med sina styrespersoner, alltså politikerna, har tagit makten över de sämre organiserade, så kallade ”borgerliga”, ledarna för det civila samhället. Politikerna – såväl ”socialistiska” som ”borgerliga” – har till och med lyckats framställa sig själva som representanter för demokratin, medan det omvända i verkligheten är det riktiga, ty demokratins grundprincip är att medborgarna kontrollerar Överheten.

Under den senaste månaden har detta maktspel manifesterats med nästan parodisk tydlighet. Kanske är det sista spiken i kistan som nu hamras in.

Den sista starka bastionen och motvikten mot det övermodiga politikerväldet var den gamla arbetsgivarföreningen SAF. Arbetsgivarföreningens starkaste instinkt var att hålla tummen i ögat på staten och att kontrollera politikerna, helt i enlighet med demokratins grundprincip att väktarna måste vaktas. (Min egen relation till SAF var ambivalent, ty å ena sidan samarbetade jag med organisationen och gillade dess grundidé, å den andra höll jag fortfarande på 1980-talet på att återhämta mig efter ett anfall av rödgardistiska villfarelser som drabbade mig vid pass år 1968.)

I början av det här årtusendet omvandlades SAF till organisationen Svenskt Näringsliv. Det var efter det att borgerliga och socialistiska regeringar under många år – med mitt entusiastiska stöd och medverkan – arbetat för att diverse välfärdstjänster skulle skötas av privata bolag, typ äldreboenden och skolor, i stället för av den offentliga sektorn. Detta var, fastän jag inte förstod vad jag sysslade med, dödsstöten för det sista motståndet mot ett obegränsat politikervälde. De professionella kårerna – läkarna, lärarna och så vidare – hade redan gett upp. På 1990-talet fanns bara SAF kvar som välorganiserad motståndare mot politikerväldet.

Men i och med att många av SAFs medlemsföretag fick stora uppdrag av det offentliga blev det ett annat ljud i skällan. SAF-företagen fick delvis annan försörjning och ändrade gradvis attityd till politikerväldet.

Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro har formulerat omvandlingens princip. Hon säger att det kan komma ett ögonblick i historien när de krafter som tidigare ansträngt sig för att kontrollera den politiska Överheten i stället övergår till att i första hand samarbeta med den och dela fördelarna. När det händer finns inte längre någon demokratisk kontroll av Överheten. Den har då total makt.

Vad kan då tänkas hända? Tills nyligen var Leif Östling ordförande i Svenskt Näringsliv. På teve framförde han uppfattningen att han, i egenskap av skattebetalare, var osäker på om han fick valuta för de pengar han betalade i skatt. ”Vad fan får jag för pengarna?” sa han närmare bestämt. Enligt min demokratiska uppfattning var detta uttryck för en exemplarisk attityd. Den politiska överheten måste misstros och kontrolleras. Det är demokratins grundprincip.

Leif Östling förmåddes, troligen efter påtryckningar av sina egna, att lämna ordförandejobbet.

”De sista kapitalisterna kommer att konkurrera om vem som ska få tillverka de rep i vilka de alla kommer att hängas”, sa Lenin.