Jag erkänner att jag från början var entusiastisk för EU och även för euron. Sett i backspegeln hade det inte skadat Sverige att ha gått över till euron. Tvärtom, det hade hindrat regeringen ifrån att pressa ned Kalle Anka-valutan kronan som dopar exporten men gör svenskarna fattigare utan att de märker det förrän de åker till Norge. En riksbanksdirektör som är livrädd för svensk deflation är föga trovärdig – man undrar stilla hur Schweiz klarar sig när landets valuta stiger med minst fem procent om året mot med den svenska.

Och samarbete i Europa borde gagna alla, tyckte jag också. Jag hade ju bott i Sydtyskland och sett vilket enormt utbyte det var mellan Tyskland, Österrike, Italien och Frankrike. Hur nära dessa länder är inte bara geografiskt utan också mentalt är svårt att föreställa sig här uppe. Det hindrar inte att kulturskillnaderna dessa länder emellan samtidigt är stora.

Jag fick mig dock en rejäl tankeställare av eurokrisen. På fullt allvar verkade det som hela det mäktiga Tyskland var i gungning för att grekerna hade fifflat med siffrorna vilket inte borde ha förvånat någon. Helt otroligt att förbundskanslern i världens då näst största ekonomi inte hade ett skuggkansli som kollade räkenskaperna hos grannländerna när man delade valuta. Det var på den tiden då man ännu fortfarande förvånades över politikernas naivitet. Reglerna var annars kristallklara, länderna måste ha en balanserad budget. Det vara bara det att ingen följde dem.

Sedan kom flyktingkrisen. Schengensamarbetet hade redan funnits decennier och fungerat någorlunda bra. Även här var reglerna så tydliga som man kan önska. Fria resor inom området men kraftiga murar mot omvärlden. När det gäller asylsökande var reglerna lika tydliga genom Dublinförordningen. Migranter måste söka asyl i första landet de kommer in i. Vad som hände vet vi alla. Totalt kaos! Tyskland och Sverige verkade dessutom som rena sabotörer mot ordningen genom att öppet locka till sig migranter som samtliga anlände illegalt eftersom de inte följde Dublinförordningen.

Vid det här laget trodde man inte sina ögon längre. Hur ska en europeisk union kunna fungera när det ledande landet väljer att strunta i lagar och regler? I artikeln ”Dublin Down” i the Economist för några veckor sedan uttrycker man det så här: ”For a while Germany, Sweden and other countries waived the Dublin rules.” Smaka på det, ”Waived”. ”To Waive” betyder att ”göra avkall på”. Ofattbart. Är det också kanske OK om exempelvis riksdagen ”gör avkall på skatteindrivning för alla som är med i det socialdemokratiska partiet”? Att göra avkall på lagar och regler för vissa grupper är eller borde självklart vara ett grovt lagbrott, särskilt när det får enorma ekonomiska konsekvenser (och mycket annat). Hade Dublinförordningen tillämpats så hade krisen aldrig inträffat för förhållandena hade snabbt blivit outhärdliga på plats och det hade stoppat upp flödet. Nu lever EU på en farsartad bräcklig överenskommelse med främst Turkiet eftersom EU själv inte har kurage nog att försvara sina gränser.

Ett sådant här EU kan man inte tro på. Det kommer snabbt att hamna i nästa kris eftersom de beslut som mödosamt fattas visar sig meningslösa.

Vissa säger att det svenska samhället verkar ha förlorat förståndet. Det kan man hålla med om. Tyvärr verkar detta ha skett i avsevärd omfattning även i grannländerna. Särskilt Frau Merkels Tyskland verkar illa ute. Men läget är likartat på många andra håll, låt vara med lite annorlunda förtecken. Storbritannien lyckades hålla sig utanför migrantkrisen men hamnade istället i en Brexitkris. Givet det erbarmliga tillståndet i EU kan man tycka att Brexit var ett klokt beslut. Men politikerna verkar inte alls ha tänkt igenom situationen och befinner sig nu i ett farligt svagt läge. Mrs. May trodde att ingen skulle kunna rösta på den tokige Corbin och struntade därför i att hålla en valkampanj. Ett ödesdigert och ofattbart naivt misstag. Storbritannien är illa ute.

I Tyskland är det i skrivande stund fortfarande oklart om Frau Merkel kommer att sitta kvar. Hon har ställt till enorm skada genom sitt agerande i migrantkrisen både för Tyskland men också för EU.

Visegradgruppens länder tycks för närvarande vara de enda i EU med en hållbar politik. Ledarna är mycket populära och försvarar ländernas hårt tillkämpade integritet. Att Tyskland och Sverige skulle vältra över ansvar på dem efter sina regelbrott är helt absurt. I den ovannämnda Economistartikeln, trots att tidningen är liberal (vilket numera även där tycks vara synonymt med vänster) och flyktingvänlig, beskrivs Merkels handlande elegant med rubriken ”Wir schaffen das, now you chip in!”.

Merkels skadliga inflytande begränsar sig inte till flyktingpolitiken. Genom den naiva och grovt populistiska ”Energiewende” har hon lett Tyskland mot en återvändsgränd vilket visas i en annan artikel i samma nummer av the Economist. Trots gigantiska subventioner så klarar inte Tyskland sina utsläppsmål. Tittar man på siffrorna slås man av insikten om lösningen: Slå på och utveckla kärnkraften igen! Om man vill hålla nere på koldioxiden, vill säga. Taktiken ”wir sind gegen alles” fungerar inte. Det borde faktiskt Frau Dr. Merkel begripa.

Så det är tyvärr inte bara i Sverige som läget är illa. Det tycks vara fallet på många ställen i Europa. Med en sådan ledning kan unionen inte fungera.

Steven Jörsäter är egenföretagare inom IT med tidigare arbete som disputerad forskare inom astronomi. Engagerad i samhällsutvecklingen och särskilt intresserad av och oroad över politiseringen av forskning inom miljö och klimat.