Igår skrev jag om hur Världsbanken bedömer Brasiliens ekonomiska grundproblem, nämligen att särintressen, i huvudsak de offentliganställda, kapat staten (vilket sätter demokratin på undantag).

Jag tror på den förklaringen, inte för att jag skulle vara någon särskild expert på Brasilien utan för att synsättet verkar kraftfullt och stämmer med vad jag tror mig ha observerat på andra ställen, till exempel i Sverige idag.

När man emellertid talar med brasilianare i gemen om orsakerna till deras nations uppenbara svårigheter får man sig en annan historia till livs. Den historien handlar om korruptionen, alltså att politiker och statstjänstemän stoppar statens pengar i fickorna. Jag vet inte hur många taxichaufförer som förklarat för mig att orsaken till att det inte finns någon ordentlig sjukvård – annat än för de rika som får vård i världsklass och betalar med privata försäkringar – är att de pengar som borde ha gått taxichaufförernas läkarbesök i stället hamnar på delstatsguvernörens bankkonto.

Jag förnekar inte att brasilianska politiker på det hela taget är genompyrt korrupta. Det verkar inte spela någon roll vilka som vinner valen, snart sagt alla avslöjas för eller senare med fingrarna i syltburken hur mycket de än bedyrat sin hederlighet inför väljarna. För några veckor sedan sydde åklagarna i delstaten Rio de Janeiro in talmannen i delstatsparlamentet för korruption. Delstatsguvernören Anthony Garotinho sa då till pressen att ”rengöringen inte är klar än; det finns mycket mer att rensa upp i den här gräsliga sörjan”. Nästa morgon kom åklagarna och hämtade guvernören själv till finkan för vidare juridisk process.

Korruptionen har alltid varit endemisk i Brasilien. Att vara politiker är ett ofta ärftligt yrke som ger god försörjning och då inte i första hand på grund av lönen. Väljarna verkar inte ha räknat med annat. Fram till för bara några år sedan ryckte de på axlarna och tycktes acceptera att det även i en demokrati kan bli ett visst svinn.

Men på senare år har krafter i det brasilianska rättsväsendet bestämt sig för att tillämpa redan existerande lagar mot korruption (såklart korruption varit förbjudet på papperet, fattas bara annat i en demokrati, men man har lyckats korrumpera sig förbi förbuden). Aktivistiska åklagare har tagit hjälp av aktivistiska domare för att ge särskilt skurkaktiga politiker långa fängelsestraff.

Delstaten Rio de Janeiro verkar vara mest ansatt av alla – om av korruption eller nit hos åklagare kan jag inte bedöma. Just nu sitter tre av de senaste guvernörerna och de tre senaste parlamentsordförandena i fängelse. Med sexton miljoner invånare är delstaten Rio de Janeiro i samma storleksordning som Sverige. Tänk dig motsvarande förhållanden hos oss. Då hade Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Göran Persson samt de tre senaste av riksdagens talmän just skickats till häktet. (Jag menar inte att dessa potentater förtjänar detta, jag vill bara peka på den brasilianska omvälvningens magnitud.)

Självklart kämpar Brasiliens politiker med näbbar och klor mot de aktivistiska juristerna. De saknar inte starka motmedel. Till exempel finns ett system enligt vilket vissa åtalade politiker inte döms av vanliga, delstatliga domstolar utan av högre, federala instanser. Dessa högre instanser tycks nu, till följd av åklagarnas aktivism, vara fullproppade med fall och helt oförmögna att beta av sitt beting. Det påstås till och med (se ledare i Folha de S. Paulo 25 november 2017) att personer som jagas av rättvisan kandiderar till politiska poster för att hamna i den juridiska gräddfilen för politiker.

Så för att döma korrupta politiker måste Brasilien ändra domstolarnas funktionssätt. Det debatteras. Under tiden går tiden.

Om Brasilien slutligen lyckas med att få bukt med korruptionen så kommer landet att så mycket tydligare konfronteras med det grundläggande strukturella problem som det delar med Sverige, nämligen att politiker styrs mindre av medborgarnas intressen än av mäktiga särintressen, i Brasilien de statsanställda i allmänhet, i Sverige av det välfärdsindustriella komplexet i synnerhet.