Följande text publicerades den 27 november i år som ledare i Jyllands-Posten. Texten har översatts från danskan och inskickats till detgodasamhallet.com av Ulf Hellbacken.

När ett lokalsamhälle plötsligt invaderas av 10 procent utvisade invandrare och i vissa fall kriminella utlänningar, måste det skapa problem.

Då Utresecentret Kærshovedgård etablerades i mars 2016, deklarerade invandrings- och integrationsminister Inger Støjberg att uppehållet skulle vara så ”tufft” som möjligt. Det skulle på intet sätt vara behagligt eftersom syftet med utresecentret var att övertyga de utvisade att välja ett något mindre obehagligt liv genom att återvända till sina hemländer.

Den ”tuffa” vistelsen handlar mera om en ordlek på grund av det faktum att en del av de utvisade är dömda brottslingar som vistas i Danmark på så kallat tolererat uppehälle: De är dömda till utvisning, men kan i praktiken inte skickas tillbaka till sina hemländer, antingen eftersom de inte vill, eftersom de kan riskera att dödas eller torteras, eller eftersom deras hemländer inte vill ta emot dem. En del av den ”tuffa” vistelsen består i att de utvisade endast serveras mat och husrum. De får inga pengar, de får inte arbeta och de ska inte lära sig danska, för det är inte meningen att de ska kunna argumentera att de på något sätt är bundna till Danmark.

För tillfället uppehåller sig uppemot ett par hundra utvisade asylsökande och utlänningar på tolererat uppehälle, och det kan knappast förvåna någon, att detta center i hög grad påverkar ett litet samhälle med bara 2 300 invånare.

I Jyllands-Postens söndagsupplaga kunde ett antal lokala invånare i byn Bording berätta hur grupper av utvisade invandrare vid Kærshovedgård skapar påtaglig osäkerhet i det lokala samhället. Det är snatteri, det har varit ett överfall på en butiksanställd, de reser med tåg utan att betala, de hotar tågpersonalen och de använder lokala bensinstationer som värmestugor. I rättvisans namn bör det understrykas att det inte är alla invandrare som uppvisar ett sådant oacceptabelt beteende, men de finns där och det påverkar det lokalsamhället.

Samhället befinner sig i ett dilemma, för syftet med att utlokalisera utlänningar långt ut i ett glesbefolkat område i centrala Jylland var just att förhindra dem från att bygga upp nätverk i större städer. De har en skyldighet att övernatta vid utresecentret och de är skyldiga att registrera sig varje dag, så att deras närvaro kan kontrolleras, men de är inte frihetsberövade och kan därför röra sig fritt i området.

Polisen har hela tiden två man i tjänst för att säkerställa lag och ordning, eftersom centrets personal inte själva tillåts använda våld mot invandrare som inte sköter sig, eller som skapar osäkerhet för andra. Det enklaste skulle vara att helt enkelt hålla dem inlåsta, så de inte kan störa lokalområdet. Precis som förr, när centret var ett fängelse.

Men detta förhindrar internationella konventioner och regler, som överenskommits inom ramen för EU. Alltså finns det inget annat att göra än att vänta tills de frivilligt reser hem, och det är det hittills bara en handfull som har gjort.

Situationen är ohållbar, och det är inte enbart ett isolerat danskt problem. Danmark skall, naturligtvis, som alla andra länder respektera de internationella avtalen, men när ett problem visar sig vara oacceptabelt och samtidigt skapar en ohållbar situation, som det som sker runt Utresecentret Kærshovedgård, så måste detta vara en grund för omförhandling och jämkning av avtalen.

Det finns inga enkla lösningar i situationer som dessa, men det kan konstateras att ett konstruktivt internationellt samarbete är ett absolut första villkor, och också att de länder som de ska utvisas till, tar sitt ansvar istället för att som nu mer eller mindre aktivt exportera sina problem.

Framför allt måste det uttalas ett stöd till den ståndaktige danska minister som står fast vid sitt mål: Utresecentret är en dörr ut ur landet, inget annat.