Ett av de i särklass mest pikanta inslagen i den ständigt expanderande #metoo-kampanjen har varit att den avslöjat vad som pågår inom den svenska medie- och kultureliten, och vad som kan dölja sig bakom den politiskt korrekta fasaden av svenska män som kallar sig feminister. Bara dagar innan de första avslöjandena publicerades kunde man få se Aftonbladets alltid lika politiskt korrekta ledarskribent Anders Lindberg twittra om en förment ”våldtäktskultur” inom Sverigedemokraterna. Det han upprördes av var en måhända grov form av ”tafsande”, men veterligen inget värre.

När det så blev uppenbart att en betydligt råare och mera systematisk våldtäktskultur var förhärskande på den egna ledarredaktionen, inkluderande användning av droger för att göra offer medgörliga och lättare att kränka, tyckte Lindberg plötsligt inte att ämnet våldtäktskultur var lika engagerande längre. Hans plötsliga ointresse för det han tidigare funnit så upprörande är symptomatiskt för hur svensk feminism fungerar i praktiken, bakom de många flosklerna.

Det är inte nog med att vi har fått en inblick i det grova hyckleriet från många av de män som så gärna kallat sig feminister, synbarligen i en cynisk ambition att skapa bättre utgångsläge för att själv kunna agera svinaktigt mot kvinnor som beundrar manliga feminister. Det har också gjorts tydligt hur relativ den svenska feminismen är, och sannolikt alltid har varit.

För den troende feministen är det inte kränkningar i sig som är upprörande. Det helt avgörande är vem som begår kränkningen och vem som blir kränkt. Det feministiska prästerskapets engagemang i kvinnors öden bestäms av hur väl dessa öden passar in i den överordnade ideologi av ”könsmaktsordning”, som utgör själva grundbulten i den pseudovetenskap om ”genus” som vunnit så stor utbredning även inom i övrigt seriösa svenska universitet och högskolor.

Själva poängen med denna ansats är att kränkningar av kvinnor uppfattas som allvarliga blott om de begås av män med makt mot kvinnor som vill ha makt. #metoo-kampanjen är ur detta perspektiv ett tveeggat svärd. Här finns förvisso en mängd vittnesmål om hur kvinnor i karriären har kränkts av män med överordnad position. Utrikesminister Margot Wallström minns exempelvis en oönskad hand på låret under ett EU-möte. Samtidigt finns här minst lika många vittnesmål om hur kvinnor har kränkts av män som kallar sig feminister, och som varit uppburna ideal inom den feministiska miljön.

Den verkliga anledningen att bli upprörd över feminismens inneboende hyckleri ligger dock inte så mycket i att deras egna led har visat sig inrymma så många förövare, ibland av tämligen grova slag. Det verkliga hyckleriet visar sig i den inbyggda diskriminering som gör att bara vissa fall av kränkningar anses värda att uppmärksamma.

Låt oss som kontrast anföra en annan typ av kränkningar mot kvinnor, som nu vinner allt snabbare utbredning, nämligen brutala gängvåldtäkter emot flickor och unga kvinnor, som inte kan visa på att de blivit kränkta av män med makt. Är deras fall värda att ta upp? Trots att konsekvenserna för dessa offer kan bli livslånga trauman, lyser feministernas upprördhet med sin frånvaro. Det finns två tämligen uppenbara anledningar till detta, bägge lika motbjudande.

Den ena är att unga kvinnor och små flickor som blir utsatta för brutala överfallsvåldtäkter inte passar in i den överordnade feministiska ideologin om könsmaktsordning. Det är helt enkelt fel slags offer. Det rör sig inte om män med makt som kränker kvinnor som vill ha makt. Dessa offers öden kan därmed inte användas för att bryta nya vägar för feministernas egna karriärer, för krav på ytterligare professurer i genusvetenskap och ytterligare miljonrullning i forskningsanslag från statliga forskningsråd till denna ”vetenskap”.

Den andra anledningen till att feminister visar ett så blygsamt intresse för flickor och unga kvinnor som utsätts för extremt grova sexuella övergrepp, är att det inte bara är offret utan även förövarna som är fel.

Hur mycket myndigheter och PK-medier än försöker hålla locket på börjar det nu framträda en mycket tydlig bild av att de som begår brutala gängvåldtäkter i överväldigande grad är unga muslimska män som kommit till vårt land som asylsökande. Att brännmärka dessa skäggiga ”barn” som råa våldtäktsmän, och att kräva straff som står i proportion till brottet, borde varit naturligt – om feminism hade handlat om alla kvinnors lika rätt till kvinnofrid.

Men i feministernas värld har inte alla kvinnor lika rätt. Liksom i George Orwells klassiska Djurfarmen har den praktiska svenska feminismen byggts på principen att vissa är mer ömkansvärda än andra, nämligen just de som passar in i den egna strategin av att tolka allt ont som manifestationer av en könsmaktsordning.

Att öppet peka ut unga muslimska män som förövare skulle dessutom inte bara avleda uppmärksamhet från grundfrågan. Det skulle även innebära ett brott emot det starka tabu identitetsvänstern har etablerat emot varje form av kritik av islamismens växande inflytande. Krav på att våldtäktsmännens etnicitet skall redovisas, vilket sker öppet i våra grannländer, har därmed i vårt land kunnat stämplas som rasism.

Då en troende feminist inte kan utsätta sig för faran att bli stämplad som rasist följer naturligt att feminism blir liktydigt med att se mellan fingrarna med grova gängvåldtäkter, samtidigt som man visar stor indignation över en oönskad hand på låret. Det är ett anskrämligt hyckleri.

För den som verkligen tror på den urgamla svenska principen om kvinnofrid måste det vara angeläget att utmana det feministiska prästerskapets hegemoni. Krav måste ställas på att flickor och unga kvinnor i våra förorter kan tryggas från hedersvåld och brutala gängvåldtäkter, och det kan bara ske om förövarna kartläggs och om motiven till deras brott blir tydliggjorda.