Den 29 juni i år skrev jag så här:

Sverige har egentligen inte en enda stat utan två. Eller rättare sagt har den svenska staten en dubbelnatur. Den består dels av en nattväktarstat, dels av en välfärdsstat. Dessa stater har helt olika människosyner och lever i helt olika begreppsvärldar. Nattväktarstatens djupaste instinkt är att banka folk i huvudet och stoppa in dem i finkan. Välfärdsstatens fundamentala drift är att betrakta folk som offer och sedan ge dem körkort och bostad.

I den svenska staten råder ett lågintensivt inbördeskrig mellan dessa två andar. Det handlar om vems ideologi och människosyn som ska gälla.

Sveriges problem är att välfärdsstaten leder med åtskilliga poäng över nattväktarstaten i detta inbördeskrig.

På välfärdsstatens sida i kampen mot nattväktarstaten finns ett antal aktivistorganisationer som inte formellt tillhör staten, men som i allmänhet hålls under armarna av staten, Svenska kyrkan till exempel.

Nu ska jag ge exempel på hur välfärdsstatens och dess aktivistallierades poängövertag gestaltar sig i vardagsverkligheten. Den 23 oktober hade Svenska Dagbladet en nyhetsartikel – bakom betalvägg – med rubriken ”Organisationer slår larm: Flyktingar vågar inte söka hjälp”. Artikeln är perfekt politiskt korrekt. Alla de tre nödvändiga deltagarna i en PK-trogen berättelse – herdarna, fåren och vargarna (se min förklarande krönika här) – finns representerade.

Herdarna är i detta fall ”flera organisationer som arbetar ideellt med att hjälpa personer utan uppehållstillstånd”, till exempel Caritas, Röda Korset och Fackligt center för papperslösa. Det är dessa som slår larm å fårens vägnar.

Fåren är herdarnas klienter, just här papperslösa, alltså personer som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd. Sajten migrationsinfo.se förklarar vad som menas:

Ordet papperslös används för att beteckna människor som befinner sig i Sverige utan tillstånd. Ibland används begreppen “illegala invandrare” eller “illegala utlänningar” istället för papperslösa, men detta kan leda till felaktiga associationer mellan migration och kriminalitet.

Det handlar alltså om folk som inte har rätt att vistas i Sverige, kanske för att de inte besvärat sig med att söka asyl för att de inte är flyktingar på riktigt och därför inte räknar med att få asyl, kanske för att de nekats asyl men inte vill lämna Sverige, kanske för att de är EU-medborgare som stannat mer än de tillåtna tre månaderna. I vilket fall som helst befinner de sig olovligen i Sverige.

Polisen, som är en del av nattväktarstaten, har till uppgift – visserligen en uppgift som den i allmänhet väljer att slarva med eftersom den är rädd för välfärdsstaten, som älskar alla människor, även papperslösa – att se till att människor som saknar uppehållstillstånd förmås att lämna Sverige, det vill säga förflyttas bortom landets gränser. För att lyckas med detta måste polisen leta upp de papperslösa.

I artikeln redovisas exempel på hur polisen går till väga:

I augusti gjorde polisen en razzia mot ett familjeläger anordnat av Svenska kyrkan, där 16 personer omhändertogs för att de saknade uppehållstillstånd. Andra papperslösa familjer har hittats genom att man begärt ut uppgifter på bidragstagare från socialregister.

Herdarna slår alltså larm för att polisen – som i det här fallet tillskrivs rollen som varg – försöker upprätthålla lagen. Fåren tycker nämligen inte om svensk lag. De blir rädda när polisen försöker upprätthålla lagen, vilket går att förstå. Herdarna – välfärdsstaten och dess aktivistiska medhjälpare – tycker mer om fåren än om lagen och slår därför larm när polisen gör lama försök att upprätthålla lagen.

Det är ingen tvekan om på vems sida artikelförfattaren och därmed Svenska Dagbladet står. Det här är en nyhetsartikel, inget debattinlägg. Berättelsen gestaltar polisen som boven i dramat.

Tänk om det varit tvärtom. Tänk om rubriken lytt: ”Polisen slår larm: aktivistorganisationer motarbetar demokratiskt fattade beslut”.

Svenska politiker är upprörda för att Transportstyrelsen har brutit mot lagen. Vad vi måste inse är att lagbrytandet är institutionaliserat och normaliserat i Sverige. Lagen anses inte stå över andra intressen. Om lagen inte passar så struntar man i den. Det anses till och med respektabelt att ”slå larm” när lagen hävdas.

Inga andra än paranoiker som jag skulle antagligen reagera på Svenska Dagbladets artikel. Berättelsens anda harmonierar med det allmänna mediala bakgrundsbruset. Det är som om vi lite till mans trodde att världen ser ut som i sagan om Robin Hood.