Jag läste någon kommentar för en tid sedan som handlade om Ulf Kristerssons blick. Man påstod att den var lugn och fast och därför en tillgång för honom. Jag har kollat. Det stämmer att han har en fast blick. Är den en tillgång?

Jag tror inte det. Det syns alltför tydligt att den är del av en inövad pose. Det kanske inte alla anser. Men även de som tycker att hans stadiga blick skulle vara en tillgång, och så att säga naturligt förekommande, kommer att bli besvikna om de därav sluter sig till att också hans politik kommer att uppvisa samma stadiga lugn.

Kroppsspråket har förstås betydelse för hur en människa uppfattas. Det gäller i särskilt hög grad politiker. De har i uppdrag att övertyga. Om det de säger motsägs av deras uppträdande kommer de inte att lyckas i sitt uppdrag. Detta var i hög grad Anna Kinberg Batras problem. Jag tyckte synd om henne. Hon hade mycket större potential än den hon lyckades visa. Hon var låst genom sin historia och låst i sin kropp.

Men åter till blicken. Vad kan man säga mer om den? Se på det här! (från 12 minuter till cirka 16). Är det en man med en stadig blick? Nej, det finns inte någon lugn stadighet hos den mannen. Det är en man som visar stor rörlighet, med hela sitt väsen. Han talar, rör sig och ser sig omkring med stor intensitet. Ändå är han mycket övertygande. Det framgår att han tror på sina egna ord – och han gör det till den grad att han fullkomligt orädd utmanar publiken: Han säger att det stora barnantalet förtrycker afrikanska kvinnor, han påpekar att det är afrikaner som står för slavtrafiken (utan att nämna araberna, märkvärdigt nog, men araberna i Libyen är förstås också ett slags afrikaner…), han vill att ingen ung flicka redan vid 13, 14 års ålder skall tvingas gifta sig och börja sätta barn till världen, och på ett påpekande från en ung kvinna att Frankrike tar emot förre studenter än de skickar soldater till hennes land, svarar han: Jag skulle vilja sända färre soldater till Afrika – men tänk dig att du vore en ung kvinna boende på en liten ort i Frankrike och att din yngre bror sändes hit som soldat, för att sedan dö här – för er, för att rädda er! Och han manar de unga studenterna: Låt inte religionen övertyga er om att ni har rätt att på något sätt förgripa er på någon som bekänner sig till en annan tro. (Alltihop fritt citerat).

Hans uppträdande är säkert, engagerat och livligt. Och hans blick rör sig intensivt över publiken. Den är inte stadig men blixtrande intelligent.

Jag var mycket tveksam till Macron under hans första tid som kandidat och sedan president. Jag håller på att ändra mig – men inte är det hans blick som övertygat mig. Det är att han tror så mycket på sitt uppdrag, att han inte behöver smickra sin publik. När han möter människor på arbetsplatser eller i folksamlingar, får han ibland krav på nya pengar eller andra insatser. Han svarar då ofta: Men jag är inte jultomten!

Melanchon, vänsterledaren, har redan erkänt att Macron vunnit slaget om de liberaliserade arbetsmarknadslagarna. Den reformen gick på tvärs mot en stor del av landets etablerade intressen.

Jag tror att det är Macrons konsekvens, hans fasthållande vid en genomtänkt politik som fått mig att bli mer positiv mot honom, snarare än hans blick och övriga kroppsspråk. Men det finns ett samband däremellan.

Förklaringen är just att han har en genomtänkt politik, som han själv tror på. Det syns.

I Sverige har vi alltså Ulf med blicken. Vad med de andra sju? Ingen av dem uppvisar Macrons ledighet och livlighet. Alla är de istället iklädda den orörlighetens och stelhetens korsett som är en del av vår kultur. Men de skiljer sig förstås ändå åt. Annie Löf talar snabbast. Så länge hon tyckte det gick bra var det inte något handikapp. Nu gör det ett nervöst intryck. Jonas Sjöstedt talar ständigt i en uppvriden, tillkämpad indignation. Det är också tröttsamt. Löfven talar med ett eftertryck och en pondus som effektivt skär sig mot innehållets tomhet. Ebba Busch Thor kämpar tappert och skulle vara övertygande om inte de inre stridigheterna i hennes parti tvingar henne till tystnad och återhållsamhet. Gustaf Fridolin har ett lättflytande, välformulerat tal, men bristen på innehåll gör hans blick tom. Björklund står för något slags genomsnitt – inte frånstötande men inte heller särskilt tilldragande.

Och så har vi Jimmie Åkesson. Mycket svenskt återhållsam, som sig bör i hans parti. Ändå skiljer han ut sig. Vad kan det vara? Vad är det som syns? Det är hans politik. Han tror på den. Detta gör honom och hans uppträdande tryggt – trots alla de oförskämdheter och dumheter han ständigt tvingas möta.

Så den förklaringen förenar Macron och Åkesson – trots att de i sakpolitiken skiljer såg så mycket åt. Båda tror på sin egen politik. Detta är mycket ovanligt – i Frankrike liksom i Sverige.