Vi svenskar och andra västerlänningar har svårt att tänka klart eftersom vi utgår från att vårt sätt att lösa problem är det naturliga för mänskligheten. Extra löjligt blir detta när vi tror att vi har kommit på en smart grej som vi kan ”lära ut” till andra folk så att de också ska kunna göra som vi och bli lika framgångsrika som vi. Sådant tänkande kan ge upphov till exempelvis ”demokratibistånd” där SIDA skickar några centerpartister till Afrika för att berätta om centerns stadgar och hur en svensk partikongress går till.

Det kan man skratta åt, men man skrattar inte längre när man inser att det var samma sorts tänkande som motiverade västerlandets militära angrepp på Irak år 2003. Diktatorn Saddam Hussein skulle elimineras så att irakierna skulle kunna ge friare utlopp åt sina förmodat medfödda demokratiska instinkter och bilda partier, hålla val och bli som vi. I själva verket bröt helvetet loss. Om västvärlden hade haft mer vett så skulle vi ha förstått att andra regler gällde i Irak och att Saddam Hussein snarare var lösningen än problemet. Jag erkänner att jag själv stod på de naiva demokratiivrarnas sida och därför gillade intåget i Irak.

Vad jag sedermera tror mig ha förstått är att den västerländska modellen för länders styrning inte är den för mänskligheten naturliga. Västerlandet är en aberration. Det västerländska systemet har gjort lycka i högst tvåhundra år i en begränsad del av världen. Detta är inget naturtillstånd utan ett mycket speciellt undantag som vi inbillar oss är det nya normala.

Det märkvärdiga med västerlandet är inte minst att vi av tradition på något vis fått oss tilldelade nationella ledarskap som inte bara, eller ens i första hand, bekymrat sig över sitt eget personliga väl och ve, utan i stället värnat hela nationens, alltså alla medborgares, välstånd. Mitt påstående är alltså att detta är en anomali och möjligen en relativt kortvarig tillfällighet och engångshändelse.

Den naturliga ordningen, menar jag således, är Mugabe-modellen som jag döpt efter Zimbabwes diktator som nyligen blev avsatt.

Mugabe blev känd för två stora saker. Den första är det folkmord som hans parti – Zanu – och hans stam – shona – på 1980-talet bedrev mot motståndarstammen ndebele och dess parti Zapu. Mugabes ”femte brigad”, tränad i Nordkorea, gick loss på Zapu-anhängarna i en kampanj som kallades Gukurahundi, vilket enligt Wikipedia är ett shona-ord som avser någon sorts renande regn.

Mugabes andra kraftgärning var att slå sönder Zimbabwes ekonomi i syfte att konsolidera sin maktposition. Landet hade ett blomstrande jordbruk baserat på bomull och majs som drevs av framgångsrika vita farmare. I början av detta årtusende genomförde Mugabe en kampanj som gick ut på att ta de vita farmarnas gårdar och ge marken, eventuellt efter uppstyckning, till sina polare – ”kamrater” – inom Zanu. Kamraterna behövde emellertid inte besvära sig med att sköta sina jordbruk eftersom staten garanterade deras intäkter vilket ledde till att produktionen nästan upphörde och Zimbabwes BNP per capita sjönk från 1 300 amerikanska dollar år 1998 till 600 dollar tio år senare medan arbetslösheten ökade till 80 procent (Folha de S. Paulo 25 november 2017).

Mugabe-modellen är att ett härskande skikt vid behov offrar medborgarnas intressen för att säkra sin egen ställning.

Ett av mina favoritexempel på Mugabe-modellen är annars – lite ohistoriskt, kanske – l´ancien régime i Frankrike som handlade om att monarkin i samarbete med den härskande adeln offrade landet för att kunna upprätthålla sin position och livsstil.

Den västerländska demokratin har lyckats förhindra att Mugabefigurer kunnat få utlopp för sina egennyttiga avsikter. Men för att detta ska fungera krävs det att demokratin ska ha starka och medvetna försvarare som – nota bene! – inte är samma personer som makten själv.

Demokratins ursprung brukar härledas till Magna Charta, det avtal som ingicks mellan Englands oppositionella ”baroner” och kung John vid Runnymede år 1215. Utan en klass av självständiga ”baroner” är det svårt att hålla makten i styr. Var finns i Sverige idag någon motsvarighet till baronerna? Vem är det som ska hålla det svenska politikerväldet i schack?