Idag är det den 3 december och den första söndagen i advent, kyrkoårets första dag. Det kan vara intressant även för en ateist som jag. För den kristna traditionen är en del av vårt arv som svenskar, och att lära sig om den är alltså att lära sig om svensk kultur. Men det är också nyttigt att göra jämförelser mellan kristendomen och islam. Så kan man bättre förstå händelser i vår samtid.

Det finns en psalm som sjungs mycket i adventstider, Bereden väg för Herran, skriven av biskop Franzén år 1812. Den handlar om Jesus intåg i Jerusalem. Hur han kommer ridande på en åsna och blir mottagen som Messias av folket som ropar hosianna. I psalmen sägs det om Jesus att han stred med ”andens svärd”, inte med riktiga svärd. Och att han kom utan härar. Han var inte kung över något jordiskt rike.

Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.

I detta avseende skiljer han sig från profeten Muhammed som stred med riktiga svärd. Och han kom med härar. Muhammed styrde som enväldig kung. Man måste rätt förstå skillnaden mellan Jesus och Muhammed för att förstå skillnaden mellan islam och kristendom.

Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt;
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar, när han lider.

När Muhammed predikade i Mecka, i sin hemstad, handlade hans verser om domens dag, himmel och helvete. Sedan utvandrade han och hans anhängare till Medina där han grundade en stat med sig själv som profetkung. Nu började verserna handla om lagar, om brott och straff. Koranen är alltså uppdelad i två huvuddelar, den meckanska och den medinesiska. Den tidiga delen är mer poetisk och den senare mer prosaisk.

Det påstods ganska nyligen att Jesus befallt sina lärjungar att döda de som förnekade honom. Det är humbug. Det var journalisten Gellert Tamas som skrev så Aftonbladet den 14 september i syfte att visa att kristendomen minsann är lika våldsam som islam. Det enda han lyckades visa var hur lite han kan om båda religionerna.

Tamas lyfte fram följande vers ur Lukas evangelium:

”Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit och huggen ned dem här inför mig.” (Luk. 19:27)

Han menar alltså att Jesus, som här kallar sig konung, i denna vers skulle befalla sina lärjungar att hugga ned de som vägrar erkänna hans kungavärdighet. Tamas skriver rakt ut att Jesus ”uppmanar till mord på dem som inte erkänner honom som sin konung”

Så är det ju inte, utan versen är hämtad ur en liknelse om en förnäm man som gav sina tjänare ett pund var att förvalta medan han var borta. När mannen kom tillbaka hade han blivit kung. Den som inte hade förvaltat pundet väl drabbades av kungens vrede. På samma sätt kommer den som inte förvaltar Jesus budskap på rätt sätt inte att vara tillsammans med honom i himlen. Det har ingenting med fysiskt våld i denna värld att göra. Jesus talar om vad som ska ske på domedagen.

Om Jesus predikade våld mot dem som inte erkände honom, varför använde inte hans lärjungar, som ju älskade och lydde honom, våld? Profeten Muhammed predikade våld, jihad, och hans lärjungar gick ut i jihad. De dödade Muhammeds fiender, erövrade städer, och tog byte och slavar.

Och när Jesus i Matteusevangeliet (10:34-36) talar om att inte har kommit med fred utan med svärd, menar han svärdet som metafor. Han menar att hans budskap kommer att väcka fiendskap hos vissa. Och detta kommer att splittra människor. Jesus själv slog ingen med svärd.

Muhammed blev kung över Arabien och byggde ett rike av denna värld, en stat som dömde de som lämnade hans religion till döden. Men Jesus rike är av ett annat slag. ”Giv akt, det helga riket ej är av denna värld”, heter det i psalmen. Han dömde ingen till döden. Tvärtom, när folket förde fram en kvinna, anklagade henne för äktenskapsbrott och ville stena henne, sade han: ”Den som är utan skuld kastar den första stenen”.

Men när en kvinna, anklagad för samma brott, fördes inför Muhammed, befallde han att hon skulle stenas. Kvinnan väntade dock barn. Så Muhammed lät henne först föda barnet och amma det. Sedan tog han barnet ifrån henne och dömde modern till döden genom stening. Det krävs hårdhet och kyla för att göra något sådant. Nu påstår jag inte att Muhammed bara var hård, nej, han hade även mjuka och vänliga sidor. Med det grymma finns där och går inte att blunda för.

I den franske orientalisten Maxime Rodinsons utmärkta Muhammedbiografi från 1961 kan man läsa en upprörande historia. Efter slaget vid Badr i mars år 624 e. Kr. då muslimerna slagit de hedniska araberna återkom Muhammed i triumf till Medina:

”Återkomsten från Badr gjorde det klart att uppgörelsens timme hade slagit. Hedningarna, först och främst bland dem ordets konstnärer, poeterna.”

Det var poeterna Muhammed avskydde och fruktade mest. De som hade ordet i sin makt. Nu ville han tysta en kvinna som skrivit vanvördiga verser om honom: Asma bint Marwan. Muhammed sade till sina anhängare: ”Kan ingen befria mig från Marwans dotter?”

”Det fanns då en man från diktarinnans klan, Umayr ibn Adi. Han hade inte varit med vid Badr liksom ingen annan från hans klan. Gott skäl att visa prov på hängivenhet. Samma kväll infann han sig hos henne. Hon sov mitt bland sina barn. Den sistfödda slumrade vid hennes bröst. Han genomborrade henne med sitt svärd och sökte dagen efter upp profeten. ’Han sade: Guds sändebud, jag har dödat henne! – Du har hjälpt Gud och hans sändebud, Umayr, svarade denne. Umayr frågade: Kommer jag att lida något straff på grund av henne, Guds sändebud? Han svarade: Två getter kommer inte att stångas med varandra för hennes skull. Umayr återvände då till sin klan där den den dagen rådde stor uppståndelse på grund av Marwans dotter. Hon hade fem barn…” *

Profeten Muhammed lät alltså mörda, utan rättegång, en fembarnsmor. I sömnen dessutom. För att hon skrivit verser som kränkt honom. Och det finns flera sådana här berättelser. När man lär känna Muhammeds biografi blir massakern på Charlie Hebdos redaktion i Paris lättare att begripa. Kan någon föreställa sig att Jesus, den vi känner från evangelierna, skulle skicka en lönnmördare för att slakta en sovande kvinna? Och sedan föraktfullt säga att hennes liv inte var något värt? Något att tänka på denna advent.

* Rodinson, Maxime: Muhammed (1961, sv. övers. 1981), s. 144-45

Bild: ”Kristi intåg i Jerusalem” av Pietro Lorenzetti (1320)