Trimurti

Patrik Engellau

Trimurti är hinduismens superheliga treenighet. Den består av skaparen Brahma, bevararen Vishnu samt förstöraren Shiva. Det finns vishet i detta eftersom trimurti representerar en sammanfattande formel för livets ständiga omvandling.

Tregenerationsteoremet är trimurti tillämpat på kapitalistiska dynastier. Den första generationen är entreprenören, förmögenhetens skapare och ursprung, för det mesta en driftig och målmedveten person, av manligt kön förstås och ej sällan en riktig galt. Den andra generationen förenar det bästa av två världar, å ena sidan har den upplevt grundargenerationens stränga realism och energi, å den andra kan den i kraft av sin ärvda rikedom kosta på sig generositet och medmänsklighet. Hos den tredje generationen anrikas emellertid olämpliga attityder. Den har aldrig upplevt hur rikedom skapas. Den har kunnat ta rikedomen för given. Den föraktar allt som grundargenerationen stod för och som egentligen var orsaken till förmögenheten. Den tredje generation ställer inga krav på sig själv utan slösar bort tillgångarna samtidigt som den i många fall tar kål på sig själv med droger och skörlevnad även om den lika ofta utplånar förmögenheten och dör en död i upphöjd skönhet.

Man brukar kalla generationerna för Förvärva, Ärva och Fördärva. Jag har själv inte sett det där på nära håll, men jag har läst Thomas Manns Huset Buddenbrook, som i långt mindre förenklad form gestaltar trimurti. För övrigt en läsupplevelse för livet. Läs boken om du inte gjort det.

Jag tror att trimurti är sinnebilden även för den västerländska kulturens utveckling sedan den industriella revolutionen, som inträffade på 1700-talet i England och hundra år senare i det övriga Europa (för att göra historien lite enkel för sig). Den första generationen, som i verkligheten förstås kan ha varit flera generationer, var självsäker och stolt över vad den åstadkommit. Den var full av protestantiska dygder som Benjamin Franklin men också av hänsynslös roffarmentalitet som 1800-talets amerikanska kapitalistiska rövarbaroner. Den hade inte mycket till självkritik. Höjdpunkten för dessa triumfatoriska generationer, Brahmas ögonblick, kom när Charles Darwin förklarade att de nått sina framgångar på grund av att de förtjänade det, ”the survival of the fittest” (vilket inte var Darwins egen formulering, men det spelar ingen roll).

Sedan kom Vishnus tidsålder, som jag skulle vilja placera årtiondena före första världskriget. Nu skördades framgångarna. Livet lekte. England, till exempel, visste allt och kunde allt och dominerade världen vilket världen skulle vara tacksam för. Kipling skrev dikten om den vite mannens börda, om är att vara som en far för andra, underlägsna folk och trots deras omogna protester försöka lyfta dem till en högre grad av civilisation, till exempel genom att kolonisera dem. Nu för tiden betraktas sådant med ett hånleende, men gör dig själv tjänsten att betrakta den civilisationsprocessen som åtminstone delvis uppriktigt menad. Kipling var inte självironisk. Tänk på den svenska hednamissionen.

Nu har vi sedan några årtionden inträtt i Shiva-fasen. Nu håller vi på att fördärva oss själva och vi gör det genom att förneka det som en gång gjorde oss framgångsrika. Vi förkastar vårt ursprung och de värderingar som skapade våra framgångar och sätter därmed effektivt stopp för fortsatt förkovran. Mona Sahlins prat om svensk töntkultur är kanske det tydligaste exemplet på hur Vishnu jobbar, men Fredrik Reinfeldts försök att uppmuntra svenska folket till självskadebeteende – ”öppna era hjärtan” – kommer inte långt efter.

Dessa enkla observationer verkar ha starkt stöd i vår kulturs visdom, en visdom som vi numera stoltserar med att strunta i. ”Den varelse som ej sitt ursprung vördar, får inget fäste i sig själv”, skrev exempelvis Shakespeare i Kung Lear. Evangelisten Markus skriver så här i 3:24, 25: ”Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå”.

Jag vill dock infoga brasklappen att det kan vara annorlunda den här gången. Det kan ju hända att samtiden tar sitt förnuft till fånga.