Islamiseringen möter motstånd i Paris

Mohamed Omar

I åtta månader, sedan i mars år, har ett tusental muslimer protesterat framför stadshuset i stadsdelen Clichy-la-Garenne i Paris genom att ockupera gatorna under varje fredagsbön. Men den 10 november uppstod en konfrontation när parisare samlades till motdemonstration. De störde bönen genom att sjunga marseljäsen, den franska nationalsången. Motdemonstranterna leddes av borgmästaren Remi Muzeau.

Nu har inrikesministern sagt att offentliga, islamiska böner på gatorna inte mer ska tolereras. ”De ska inte få be på gatorna, vi kommer att förhindra gatuböner”, säger inrikesminister Gerard Collomb. Samtidigt säger han att det ”behövs fler moskéer i landet”.

Inrikesministerns uttalande är något motsägelsefullt, för det är inte sannolikt att gatubönerna beror på moskébrist. Islamiska länder är fulla av moskéer, ändå förekommer massböner utomhus för att få igenom olika krav. Bönen används som styrkeuppvisning och ett påtryckningsmedel.

Det är något som vi känner igen från den så kallade ”arabiska våren” då massbön på gator och torg användes för att sätta press på regimerna. Denna typ av politisk manifestation i religiös klädnad gjorde det svårare för regimerna att slå tillbaka eftersom det då kunde uppfattas som att man ”slog ner på islam” och scener där polisen knuffade undan bedjande kunde användas i propagandan för att frammana en konflikt mellan ”islam” och ”den ogudaktiga regimen”. Så gjorde man i Egypten, Syrien och Libyen.

Hade de brist på moskéer i Kairo? Var det därför de anordnade massböner på Tahrirtorget? Nej, de gjorde det för att visa sin styrka och ställa krav på regimen.

Detta fenomen har nu kommit, än så länge i liten skala, till Europa. Om tusen personer hade ockuperat gator i torg i Paris av någon annan anledning hade polisen ganska lätt kunnat fösa bort dem, men om det är tusen muslimer som ber blir det besvärligare. Oron för att bli kallad rasist eller islamofob gör att polisen blir försiktig.

Men islamisterna kommer inte att ge sig. I Syrien fanns det moskéer i varenda gathörn, men det räckte inte. De jihadistiska upprorsmännen menade att landet inte var tillräckligt islamiskt. I varje islamiskt land, hur islamiskt det än är, finns det en ständig spänning, framdriven av puritanerna, de som vill ha ännu mer och ännu renare islam, och regimen som är mer pragmatisk. Att denna spänning, denna oro, och denna konflikt, inte ska komma till Europa är mer än naivt. Den är redan här.

Inrikesministern har inte förstått, att fler moskéer inte kommer minska spänningen, utan snarare öka den. För de islamiska fundamentalisterna kommer hela tiden med nya krav som man måste uppfylla för att inte bli kallad rasist och islamofob. Det finns ingen ände på fundamentalisternas krav, t o m i Saudiarabien finns ju en opposition som menar att landet inte är tillräckligt islamiskt.

Det som är så intressant med den senaste konfrontationen i Paris är att den är så symbolladdad. Här har du muslimer i bön, som i praktisk handling visar upp underkastelsen under Gud och hans profet. De ropar Allahu akbar, som betyder att Gud är större än allt vad vi kan begripa. Människan ska inte yvas över sitt förnuft. Människan är slav.

På andra sidan har vi fransmännen som stör de bedjande. De sjunger marseljäsen och bär breda band i trikolorens färger. Marseljäsen som handlar om att stå upp mot tyranni, medan den islamiska fundamentalismen hyllar den teokratin, profeten Muhammed och hans efterträdare, kalifernas, tyranniska styre i Guds namn.

Samuel Huntingtons tes om ”civilisationernas kamp”, som blev så förhånad, kan nu var och en alltså bevittna på Paris gator. Två civilisationer i kamp. Den ena sidan till tonerna av marseljäsen, den andra under ropet Allahu akbar!

Och som jag ser det är detta bara början. Konfrontationerna kommer att bli fler och allvarligare helt enkelt eftersom du har två sidor som vill helt olika saker: en konflikt är oundviklig. Om denna konflikt finns i islamvärlden, där islam redan har stort inflytande, den mellan puritaner och pragmatiker, hur ska vi då kunna undvika den i Europa? Puritanerna hatar sina ljumma trosfränder, hur mycket större skäl har de inte att hata de otrogna européerna? Hur mycket mer ”orent” är inte Europa jämfört med Mecka och Medinas land? Och i Saudiarabien finns en puritansk opposition!

Marseljäsen skrevs natten mellan den 24 och 25 april 1792 av en officer i revolutionsarmén, Claude Joseph Rouget de Lisle, efter krigsförklaringen mot Österrike. Men när fransmännen idag, efter varje terrorattack, sjunger dessa rader, så är det nog inte österrikare de tänker på:

Contre nous de la tyrannie,
L’étendard sanglant est levé,
Entendez-vous dans les campagnes
Mugir ces féroces soldats?
Ils viennent jusque dans nos bras
Égorger nos fils, nos compagnes!

Mot oss av tyranniet,
Är det blodiga standar höjt,
Hör ni över fältens krater
Dessa grymma soldaters rop?
De tränga sig inpå vår hop,
De mörda våra söner, och våra livskamrater!

Det finns nog ingen fransmän som idag sjunger dessa rader om det blodiga standaret utan att se den svarta jihadflaggan framför sig, om de grymma soldaterna och deras rop utan att se jihadkrigarna och deras rop Allahu akbar! Vår tids stora konflikt har laddat orden och bilderna med ny mening och sången har ännu kraft att samla till motstånd.