Det snabba svaret på rubrikens fråga är naturligtvis att intelligens är sådant man mäter med IQ-tester. Högre resultat betyder skarpare begåvning.

Jag vill inte säga emot utan bara komplettera med ett perspektiv som brukar artikuleras av den brasilianske filosofen Luiz Felipe Pondé, till exempel här för den som fattar lite portugisiska.
Pondés poäng är att riktig – vad som nu menas med riktig – intelligens innefattar ett stort mått av etiska inslag vid sidan av de epistemologiska, alltså kunskapsmässiga, till exempel om man vet när Karl XII dog och om man lyckas extrapolera komplicerade siffersekvenser som i IQ-tester.

Pondé räknar upp ett antal punkter som han menar karaktäriserar riktig intelligens. Personligen tycker jag kanske att alla punkterna säger samma sak, nämligen att Sokrates hade rätt i att man alltid måste söka kunskap men tvingas resignera inför det faktum att man aldrig kan veta om man verkligen begripit något alls. Fast min bedömning kan vara fel så du får Pondés punkter lite hullerombuller.

Ett första tecken på intelligens är att alltid tvivla på sig själv och sina uppfattningar. Precis när man tycker att fjällen fallit från ens ögon och man begripit allting måste man, möjligen motvilligt, inse att man mycket väl kan ha fel.

Ett andra tecken på intelligens är att man aldrig tror att man står på det godas sida. Även om man ömmar för svältande barn i Afrika eller ger uttryck för någon annan sorts barmhärtighet så är det intelligent att tvivla på sin egen godhet, framför allt om välviljan utövas på avstånd eller för andras pengar. För övrigt, säger Pondé hånfullt, är det märkvärdigt hur de som engagerar sig för barn och ungdom på distans ofta är just de som väljer att inte ha några egna barn eftersom barn stökar till livspusslet. (Här vet jag inte om han har rätt eller om han önsketänker.)

Ett tredje tecken är ödmjukhet. En intelligent människa är hela tiden öppen för möjligheten att hon har fel. Hon står i själva verket närmare föreställningen att hon i sitt tänkande hamnat fel än att hon genom någon lycklig tillfällighet funnit en sanning. Den intelligenta människan föreställer sig ständigt – och är beredd att välkomna – att det kommer någon och bevisar att den intelligenta människan har misstagit sig.

Ytterligare ett tecken på intelligens är insikten om att man för att komma någonstans i sitt tänkande är beroende av andra människor. Man står på axlarna hos generationer av jättar och man klättrar vidare i en expedition av nyfikna som måste samarbeta eller åtminstone stämma av med varandra för att det ska bli något bra. Det betyder inte, säger Pondé med förakt, att grupparbete och sådant trams som moderna pedagoger hittar på nödvändigtvis skulle vara till någon hjälp eftersom sådant för det mesta handlar om att gruppen delegerar till någon eller några medlemmar att göra gruppens jobb.

(Utvikning angående vikten av samarbete och epistemologisk generositet. I ett YouTube-föredrag, som jag nu inte kan återfinna, om andra världskriget pekar historikern Victor Davis Hanson på en intressant grej avseende de interna relationerna mellan axelmakterna respektive de allierade. Tyskarna, italienarna och japanerna litade inte på varandra och informerade därför inte varandra. Mussolini anföll Abessinien och Hitler anföll Sovjetunionen utan att förvarna kumpanen. Japanerna hade avancerad torpedteknik som tyskarna hade behövt, men stallbröderna diskuterade inte sådant. För de allierade, däremot, var sådant samarbete naturligt – kanske för att de förstod varandras språk, slår det mig nu. Amerikanerna lärde engelsmännen hur man tillverkar fyrmotoriga flygplan och engelsmännen bjöd på överlägsna Rolls Royce-motorer till det amerikanska flygvapnet.)

Många tror, menar Pondé, att intelligens handlar om olika slags skicklighet, medan det i verkligheten är viktigare med vissa intellektuella dygder, till exempel disciplin i arbetet och hederlighet inför sanningen, villighet att erkänna fel och framför allt avsaknad av störande egenkärlek.

Kan man hitta på något sätt att mäta det där analogt med IQ-tester, månntro?