Minst en gång i veckan får jag en propå från någon läsare på den här sajten om att jag i en artikel ska framföra ett särskilt argument eller tes som vederbörande har kommit på.
Varför gör du det inte själv, frågar jag.

Jag kan inte, brukar svaret bli. Mitt namn får inte synas. Det är för känsligt. (Det låter som om vederbörande vore någon sorts höjdare, men så är det inte. Det handlar om vanliga människor som på den ena eller andra mer eller mindre begripliga grunden anser det ursäktligt att fega ur.)

Sådana propåer villfar jag aldrig. Instinkten tackar nej. Men att låta sig styras av sina instinkter är inte alltid rekommendabelt. Därför har jag tvingat mig till eftertanke och kommit fram till följande.

En förklaring till min reaktion skulle kunna vara psykologisk. Till skillnad från fåglarna accepterar människorna inga gökägg. Var och en får ruva sina egna idéer. Å andra sidan är idéstöld inget ovanligt bland människor. Se bara hur studenter snor hela avhandlingar på internet och lägger fram som egna uppsatser. Även jag kan tänka mig att sno idéer om det kniper. Men det finns en annan faktor som håller mig tillbaka (bortsett då från att jag kanske inte ens gillar idén som proponeras).

Nu kommer en tes som handlar om de två teorierna om hur människor övertygas, kort sagt den så kallade opinionsbildningens mekanismer. (Jag har skrivit om opinionsbildning flera gånger tidigare, senast här. Det finns hur många aspekter på frågan som helst.)

Den första teorin är att folk blir påverkade av argument. Folk är rationella. De lyssnar, värderar, tänker efter och formar sina åsikter efter vad som verkar rimligast.

Den andra teorin är att folk slickar på fingret och känner efter hur vinden blåser och anpassar sig efter vinden. Folk är vändkappor.

Att vara logisk och rationell är fint, att vara en opportunistisk vändkappa är fult. Visst. Men vem tar inte hänsyn till stämningsläget i allmänhet? En och annan autistisk galning bryr sig inte om vad andra har för åsikter, men resten lyssnar in, känner efter och skaffar sig bekväma uppfattningar för att lättare kunna passa in. Vi är flockdjur.

Min uppfattning är att båda dessa teorier är korrekta. Båda gäller. Båda ger sin del av förklaringen till de opinioner och framför allt förändringar i
allmänna opinioner som vi observerar i verkligheten. Folk påverkas både av argument som de kan förstå och av den allmänna meningen. Om man ska ha någon framgång i sina försök att utöva inflytande måste man respektera båda dessa förhållanden.

Antag att du framför alldeles briljanta argument inför en grupp på hundra personer som samlats för att lyssna. Tio, antar vi, blir övertygade medan de övriga nittio skriker ut sin avsky för att dina synpunkter inte överensstämmer med rådande åsiktsklimat. Då drar sig de tio tillbaka, stammar och mumlar och låter bli att argumentera. Men om åttio av personerna i salongen redan var på din sida och du övertygade tio till så skulle de återstående tio hålla tyst.

För att allmänna opinioner ska vändas behövs inte bara insikter och argument utan också trupper, det vill säga många anhängare. Detta beror på den åsiktsdemokrati som ligger i människans flockdemokrati. Inom vetenskapen röstar man inte om vad som är rätt, men inom flocken fungerar det åtminstone delvis på det sättet. Opinionsbildning handlar till stor del om att räkna huvuden.

Det är därför jag inte gillar när folk fegar ur och tycker att jag ska framföra deras åsikter. Det hjälper inte. Jag är en enda människa och alla som bryr sig vet redan vad jag tycker. Ett argument till har inte så mycket inflytande. Men om det kommer en människa till, sedan två, sedan tre och så vidare och öppet deklarerar ungefär samma sak som bildas en ny dynamik i flocken. Så börjar nya opinioner att få genomslag.

PS. Av en ren händelse har jag just ramlat över en skrift som i sig är ett exempel på hur löjligt det blir om man bortser från vändkappeteorin och helt litar till argumentteorin. Skriften heter Filosofin i islams lära och är den muslimska sekten Ahmadiyyas legend om sin egen tillkomst. Följande är i stort sett ordagranna citat ur skriften.

En person vid namn Swami Sadhu Shugan Chandra tog initiativet till en religiös konferens som avhölls år 1896 i Lahores stadshus (för närmare information se Report Conference of Great Religions, sid 253, 254, tryckt av Siddiqi Press, Lahore, 1897).

Alla religioner inbjöds att ge sina bästa svar på fem frågor:

1. Människans fysiska, moraliska och andliga tillstånd.
2. Vilket är människans tillstånd efter döden?
3. Syftet med livet och hur det kan uppnås.
4. Hur lagens praktiska tillämpning fungerar i detta livet och i nästa.
5. Källor till gudomlig kunskap.

Sex bemärkta personer nominerades till moderatorer, däribland Roy Bahadur Babu Partol Chand Sahib, Domare i huvuddomstolen, Punjab samt Hadhrat Maulvi Hakeem Nur-ud-Din Sahib, Hovläkare. Konferensen ägde rum den 26 – 29 december. Bland åhörarna fanns många dignitärer, jurister, sakkunniga professorer, advokater, politiska ledare från Punjab, doktorer och forskarassistenter.

Representanter för Sanatan Dharm, Hinduism, Arya Samaj, Fritänkarna, Brahmo Samaj, Teosofiska Sällskapet, Harmoniernas religion, Kristendom, Islam och Sikhism var närvarande. Samtliga representanter talade under konferensen, men bara ett av föredragen gav ett sant och fullständigt svar på alla fem frågorna. Detta har omvittnats i flera tidningar, till exempel Civil and Military Gazette från Lahore och General-o-Gohar Asifi från Calcutta.

Gissa vilken religion som vann argumentationen. Jo, just Ahmadiyyas lära som formulerats av sektens grundare Ghulam Ahmad och framfördes på konferensen av grundarens lärjunge Maulvi Abdul Karim Sialkoti (Guds välsignelser vare med honom). Ghulam Ahmad hade redan den 21 december, således före konferensen, offentligt proklamerat att hans föredrag skulle bli det mest överväldigande av alla.

Så blev det alltså. Därför är Ahmadiyya den sanna religionen. De bästa argumenten vinner.
I verkligheten fungerar det inte så. Jag tror inte på Ahmadiyyas berättelse om sin egen uppkomst. Man kan inte bortse från vändkappeteorin.