Det finns en föreställning, eller kanske myt, att i det demokratiska västerlandet så råder överensstämmelse mellan samhällets dominerande ideologi och medborgarnas mentalitet. Det innebär att den officiösa diskursen – flott, va? jag menar det prat och de tänkesätt som artikuleras av politiker, dominerande tidningar och ledande etermedia – stämmer med vad folk har i skallen. När statsministern talar, till exempel, känner folk igen sina egna tankar. Även om de inte instämmer i varje ord så begriper de hur karln resonerar.

En av de saker som imponerade mest på mig när jag som sextonåring började skola i USA var att amerikanerna talade om staten som ”vi”. ”Vårt förhållande till Frankrike har blivit lite ansträngt på sistone.” ”Vi kan inte tillåta ryssarna att placera missiler på Kuba.” ”Vi anser att det ska vara låg skatt på företagande.” Sådan samstämmighet mellan maktens och folkets världsuppfattningar är, tror jag, demokratins fundament. Då är makten legitim, ty den bildar ett gemensamt ”vi” med medborgarna även om det såklart existerar konflikter och motsättningar mellan olika medborgarintressen.

Jag kanske romantiserar, men jag tror det var så i Sverige på femtio- och sextiotalen och möjligen ännu senare.  Kontrastera gärna med det kommunistiska Östtyskland. Där rörde sig maktens och medborgarnas diskurser i olika universa. Makten hade sin speciella världsbild. Alla som ville bli en del av makten eller i övrigt önskade njuta dess frukter lärde sig att, liksom i tjänsten, tänka och uttrycka sig på ett korrekt sätt. Folks privata uppfattningar vågade de sällan uttrycka och då bara i små, säkra sällskap.

Var finns dagens Sverige på denna skala? Vi är definitivt inte Östtyskland eftersom yttrandefrihet faktiskt råder (även om makten inte precis uppskattar och belönar den som avviker från den officiösa diskursen, som hos oss kallas ”politiskt korrekt”). Men vi är definitivt inte heller Tage Erlanders Sverige, vars mentala homogenitet illustreras av att det inte verkar ha funnits behov av ett begrepp som ”politiskt korrekt”. Jag är i alla fall inte medveten om att det tidigare skulle ha förelegat en social beställning på ett uttryck som kunde representera en ideologisk klyfta mellan makten och folket – helt enkelt för att det inte fanns någon sådan ideologisk klyfta.

Men hur är det numera i Sverige? Vi har definitivt fått en maktens diskurs, nämligen det politiskt korrekta, som delas av ett stort antal medborgare, kanske trettio procent, kanske fyrtio, det beror väl lite på hur man frågar.

Men en växande majoritet av medborgarna, tror jag i alla fall, ser annorlunda på saker och ting. Jag tror att denna majoritet visserligen gillar välfärdsstatens grundidé om att man ska hjälpa sin nästa, men i övrigt är lite diffust gråsossig eller medel- och arbetarklasskonservativ.

Denna växande majoritet må visserligen vara numerärt betydelsefull, men den har inget politiskt inflytande i proportion till sin storlek. Dess tänkande har än så länge inte haft något starkt inflytande på den officiösa diskursen och därmed inte heller på politiken. Det beror på att den växande majoriteten har för svaga röster.

Om det varit i Östtyskland så hade den växande majoritetens tystnad varit lätt att förklara ty makten hade sina metoder att hantera den som höjde rösten. Och visst har även makten i Sverige sina verkningsfulla repressalier, men det stora problemet hos oss, tror jag alltså, är folks rädsla för vad andra representanter för den växande majoriteten ska tycka. Vi är rädda för varandra. De redan frälsta oroar sig för att meningsfränderna inte ska vara tillräckligt frälsta.

Därför ska man predika för de redan frälsta. Det gäller att stärka dem i deras tro och förhoppning om att Sverige ska kunna räddas om de bara utnyttjar sina demokratiska rättigheter, vilket alltså inte i första hand betyder att rösta en gång vart fjärde år utan om att göra sin röst hörd i alla sammanhang varje dag under åren dessemellan.

Med en parafras på von Clausewitz kan man säga att det politiska samtalet är krigets förlängning med andra medel. Inför krig tränar generalerna sina trupper eftersom det är dessa trupper som ska göra jobbet. Det är samma med politiken. Så kallade opinionsbildare ska elda sina egna trupper. Att predika för motståndarens soldater är nästan lika utsiktslöst som om Churchill förberett sig för krig genom hålla radiotal till tyska armén.