Ponera, helt hypotetiskt, att vårt land plötsligt hade upplevt en dramatisk ökning i inflödet av unga ukrainska kvinnor, sökande asyl med hänvisning till den ryska krigsmaktens härjningar i deras land. Merparten av dessa kvinnor härstammar egentligen från Moldavien, som inte präglas av krigstillstånd. I syfte att öka sina chanser att få asyl, har de fått råd av smugglare att kasta sina resehandlingar och att ljuga om sin ålder.

Migrationsverket skulle, i detta hypotetiska scenario, ha ställts inför en situation där man har att hantera ett stort antal vuxna ukrainska kvinnor från Moldavien, som hävdar att de är flickor från Ukraina. Trots att många tämligen uppenbart måste uppfattas som kvinnor snarare än flickor, är det politiskt omöjligt att genomföra åldersbestämningar, och avsaknaden av resedokument gör att även identitetsbestämning är omöjlig.

Ponera nu vidare, återigen hypotetiskt, att runt 50 000 av dessa kvinnor/flickor efter att ha processats av Migrationsverket skulle slussats ut i det svenska samhället, i förhoppning om att de efter att ha fått asyl skulle kunna integreras och bli goda samhällsmedborgare. Följande scenario hade då kunnat utspela sig.

Ett antal medelålders vita män, företrädesvis socionomer med tjänster av olika slag inom socialförvaltning, erbjuder sig att öppna sina hem för att ta emot de asylsökande. Det visar sig snart att ett antal av dessa män utnyttjar sin maktställning till att kräva sexuella tjänster av sina skyddslingar. Om kvinnorna/flickorna vägrar att ställa upp, får de klart för sig att de kommer att hamna på gatan och därefter bli utvisade.

Inför risken att bli tvingade att återvända hem väljer kvinnorna/flickorna att ställa upp på sina förmenta välgörares krav på sexuella tjänster. Männen tar bilder av sig själv tillsammans med sina skyddslingar. Man visar öppet hur man gullar och delar säng och tar för sig. Dessa bilder delar man sedan med andra män på Instagram. På Facebook och Twitter skildrar man sina handlingar. Antalet medelålders svenska män som reser på semester till Thailand sjunker kraftigt.

När det så börjar dyka upp skildringar i olika sociala medier av hur dessa vita medelålders män gör sig skyldiga till systematiska kränkningar av unga kvinnor utbryter ett ramaskri om hur dessa ”gubbslem” förgriper sig på oskyldiga unga flickor. Feminister går till storms med invanda anklagelser om att alla män är våldtäktsmän. Då det rör sig om brott mot svensk lag, som förbjuder utnyttjande av beroendeställning, börjar även etablerade PK-medier medier haka på. En del går så långt som till att anklaga Migrationsverket för att genom förmedling av offer bedriva renodlad hallick-verksamhet. Krav framförs på att ansvar måste utkrävas.

Låt oss nu ändra en del av ovan angivna parametrar. I stället för unga kvinnor från Moldavien, som säger sig komma från Ukraina, kan vi anta att det rör sig om unga afghanska män från Iran, som hävdar att de kommer ifrån Afghanistan. Åter har vi unga människor som i syfte att förbättra sina chanser att få ett bättre liv i Sverige väljer att ljuga om både ålder och härkomst.

Efter att de unga männens/pojkarnas ärenden har processats av Migrationsverket blir det dags att slussa ut dem i det svenska samhället. Nu är det medelålders vita kvinnor, företrädesvis socionomer, många med tjänster som socialsekreterare och många boende på Södermalm, som erbjuder sig att öppna sina hem. Efter att barnen flyttat in hos sina välgörare blir de föremål för krav på sexuella tjänster. Om de vägrar får de klart för sig att de kommer att hamna på gatan och sedan bli utvisade. Ställda inför detta hot väljer offren att acceptera att förnedras.

De medelålders vita kvinnorna tar för sig av utbudet av sexuella tjänster, och de delar sina erfarenheter med andra likasinnade. På Instagram kan man se dem gulla med exempelvis ”min hazar-pojke”. På Facebook och Twitter kan man följa hur deras grova kränkningar av offren fortlöper. Antalet medelålders svenska kvinnor som reser på semester till Ghana sjunker kraftigt.

Den stora fråga som nu uppstår är om dessa båda scenarier är likartade eller skiljaktiga. För det förra talar att alla juridiska och könsneutrala parametrar är identiska. Det rör sig om ett grovt utnyttjande av beroendeställning, som står i strid med svensk lag. Det rör sig om individer i maktställning som anser sig ha rätt att missbruka andra, försvarslösa människors utsatthet, och som dessutom skryter om detta inför ”vänner” på Facebook och andra sociala medier. Det rör sig om försvarslösa unga människor som av svenska myndigheter har anvisats plats i hem där de utsätts för systematiska kränkningar.

Det borde inte vara någon skillnad. Samtidigt vet väl alla att blotta tanken på att dessa båda likartade scenarier skulle kunna leda till likartade reaktioner är fullständigt världsfrånvänd. Den som exempelvis hade dristat sig att kalla de kvinnliga förövarna för ”batikhäxor” och att jämställa deras handlingar med ”gubbslemmens” skulle blivit hudflängd.

Anledningen står att finna i feminismens centrala tes om att alla män är förövare. Det som verkligen saknas i #metoo-kampanjen är skildringar av alla de män som regelbundet förnedras och misshandlas av kvinnor, och som känner alltför stor skam för att våga anmäla, ens då det rör sig om grova brott emot svensk lag. Att erkänna att även kvinnor kan vara förövare skulle vara ett grovt brott mot den överordnade teori om ”könsmaktsordning” som är feminismens grundbult.

Det finns all anledning att uppfatta mycket av det som sker i #metoo-kampanjens kölvatten som i grunden befogat och hälsosamt. Sexuella ofredanden får aldrig accepteras. Samtidigt är det minst lika angeläget att denna kampanj inte tillåts leda till en förstärkning av den vulgärfeministiska trossatsen att alla män är förövare, och att inga män kan vara offer. Önskan om jämställdhet mellan könen är i detta avseende icke förenlig med feminism.