Nu har jag hamnat i ett intellektuellt dilemma igen och jag vet inte om det beror på att jag inte kan tänka klart eller om jag här står inför en av tillvarons genuina och ofrånkomliga motsägelser mellan flera rimliga synsätt.

Jag kan lugna dig med att mitt dilemma är lättare att förklara än att lösa.

Det första rimliga synsättet, som jag artikulerat en massa gånger, till exempel här, är att västerlandet – och särskilt dess vita män – inte alls är skyldigt till jordens elände utan tvärtom netto gjort mer gott för mänskligheten än alla andra samhällsformationer sammantagna. Västerlandet bör på en gång sträcka på ryggen och klappa sig på den. Vi är inte ansvariga. De fel som finns är inte i huvudsak våra.

Det motsatta synsättet – att känna sig ansvarig för allting – kan emellertid också vara befogat och därtill synnerligen välgörande för det samhälle som anammar just det perspektivet. Så här skrev jag också i den just citerade texten:

Det där med att känna sig ansvarig för allt behöver inte alls vara en dålig egenskap. Tvärtom kan den vara synnerligen utvecklingsfrämjande. När en människa som inte känner sig ansvarig konfronteras med en HIV-epidemi kanske hon ber böner eller rycker på axlarna. Men den som känner sig ansvarig uppfinner i stället bromsmediciner. Att människan själv, inte Gud eller några andra okontrollerbara väsen, har ansvaret för sin tillvaro var västvärldens framgångsformel.

Min paradox är alltså att när vi – västvärlden, enkannerligen dess vita män – intar den attityd som gjort oss till mänsklighetens välgörare så binder vi samtidigt ris åt egen rygg. Om vi bejakar det ädlaste i vår kultur så blir vi offer för dem som vill skuldbelägga oss. När västerlandet i kraft av sin nyfikenhet och handlingskraft upptäcker saker – det må vara Afrika, Sydpolen eller bromsmedicinerna – så riskerar det att hållas skyldigt för varje slags obehaglig konsekvens som någon anser sig ha lidit.

Fattaru? Är detta ett riktigt problem eller bara ett skenbart dilemma som kommer sig av att jag inte kan tänka rätt?

Saken hamnade oväntat på sin spets i samband med en text som jag skrev häromdagen. Texten handlade, lite förenklat, om att den svenska migrationspolitiken är falsk. Först lockar Sverige medvetet eller omedvetet med ”Refugee welcome”-skyltar, löften om ”allas lika värde” och annonsering om generösa bidrag. Sedan kommer verkligheten. När det förväntade Schlaraffenlandet inte levererar i takt med migranternas förhoppningar börjar migranterna hata svenskarna och hålla oss för rasister. Kort sagt utvecklas en potentiellt eldfängd situation.

Vem har skulden för de samhälleliga besvär som eventuellt uppkommer?

Jag tror inte det finns något korrekt svar på den frågan. I alla sociala konflikter brukar alla sidor ha tillräckligt med argument för att anse sig ha rätten på sin sida. Alla strider är rättfärdiga. Därför blir krig utdragna och oförsonliga.

Därför tror jag frågan om vems felet är bör undvikas. Den leder bara till inflammerat hat. I stället bör vi – västerlandet – tillämpa vår traditionella framgångsformel som är att utgå från att ingen annan än vi själva tänker lösa eventuella problem och att vi därför måste ta på oss ansvaret för att lösa dem om vi vill ha någon lösning alls.

Men om vi ska lyckas med detta måste vi också använda den eftertänksamhet, det sunda förnuft och det skarpsinne som tidigare varit nödvändiga förutsättningar för våra framgångar. Till det nödvändiga vettet hör den allmänna levnadsregel som säger att sådana lösningsförsök som inte fungerar bör förkastas.

Du kanske tror att denna levnadsregel är självklar. Det är den inte alls. Samhällen kan få för sig att i hundratals år be till gudar som bara undantagsvis levererar. Tyvärr har Sverige alltmer blivit ett sådant samhälle och den som inte tror mig kan läsa Lars Åbergs bok Framtidsstaden: om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Boken handlar om hur sociala myndigheter i årtionde efter årtionde misslyckas i sitt uppsåt och därför försöker sig på att göra samma slags insatser i allt större skala. Det är som när misslyckade präster för ett halvt årtusende sedan trodde att Gud skulle lyssna mer till bönerna om de kom från större katedraler.

Med detta vill jag säga att det är meningslöst att bråka om vem som är skyldig till de sociala konflikter som eventuellt tornar upp sig inför framtiden. Vi måste i stället inta den västerländska attityden att vi västerlänningar har ansvar för att lösa problemen eftersom ingen annan tänker göra det. Men det förutsätter att vi brukar våra sekulära och vetenskapliga attityder och kastar alla dumma idéer som hittills inte funkat överbord.

Vad ska vi göra i stället för det vi hittills brukar pröva? Det vet jag inte, men den första förutsättningen är ett erkännande av misslyckandet. Vårt eget misslyckande.