År 1984 skrev jag en bok om Sveriges historia som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Den började med vikingatiden på 1000-talet och den gick fram till ungefär nu och en bit framåt. När jag väl fått upp farten kunde jag gärna göra lite förutsägelser.

Jag har inte tänkt på boken på många år, men när jag nu bläddrar i den framstår den både, underligt nog, som kusligt pricksäker och fantasilös.

Jag identifierade fyra ungefär 250-åriga tidevarv med var sin speciella samhällsform: vikingatiden, feodaltiden, nationalismen och industrikapitalismen. Tidevarven är sinsemellan likartat konstruerade, förklarade jag. Först kommer en grundarperiod när tidevarvet definierar sig, till exempel folkungatiden och vasatiden. Sedan kommer herreväldesperioder när tidevarvets ”herreskikt” tar över. Då går det, som under alla perioderna, först bra, sedan dåligt. Sådana herreväldesperioder var till exempel stormaktstiden och industrialismen. När herreskiktet gjort bort sig kommer enväldesperioder, till exempel kalmarunionen, det karolinska enväldet och vår tids politikervälde.

Men nu är vi, liksom på 1200-talet, 1500-talet och 1700-talet på väg in i en ”sökperiod” när historien inte vet vart den är på väg och allt tycks kunna hända. Två tidevarv, ett på väg ut och ett annat på väg in, krockar med varandra ungefär som när jordens tektoniska plattor börjar glida och komma i ömsesidig beröring. Sökperioderna är kort sagt mycket dramatiska tillställningar. I svenska historieböcker brukar de senaste två kallas sturetiden och frihetstiden. Och nu, påstod jag, är vi på väg in i en sådan sökperiod igen ty det har gått ungefär 250 år sedan sist.

Du kanske undrar vad det är för märkvärdigt med sökperioder. Då svarar jag att det är totalt revolutionerande och omvälvande. Internationellt kallas sturetiden och frihetstiden för Renässansen respektive Upplysningstiden. Dessa perioder vände upp och ned på allting och födde var sitt 250-årigt tidevarv. Upplysningstiden – vår frihetstid – gav förnuftet fria vingar och födde industrikapitalismen och se vad den åstadkommit under sin tillvaro på jorden! Det kunde inte förutses eller ens anas när det karolinska enväldet år 1718 med Karl XIIs död övergick i frihetstiden.

Det som känns kusligt pricksäkert med boken är att det först under de senaste åren börjat kännas som något gammalt och vant börjar skakas i sina grundvalar och något nytt, totalt annorlunda och kanske otäckt, börjar formas. Det kommer ett nytt tidevarv som har lika lite med den moderna välfärdsstaten att göra som välfärdsstaten har med sin motsvarighet i föregående 250-åriga tidevarv – det karolinska enväldet – att göra.

Men den påtagliga, bävande känsla som vi, i varje fall jag, känner idag fanns inte när jag år 1984 skrev boken. Jag hade rätt i, tror jag, att ett helt nytt och okänt historiskt skede står i farstun och vill in. Men jag var fantasilös nog att tro, år 1984, att detta nya skede skulle bli ganska likt det Sverige som då existerade.

I brist på bättre kallade jag den nya perioden – som jag räknade ut skulle inledas år 1990 – för nya frihetstiden. Så här skrev jag:

Nya frihetstiden börjar när maktsfären – politikerväldet med vidhängande kravmaskineri [vidhängande välfärdsindustriellt komplex hade jag skrivit idag] – med eller mot sin vilja delegerar frihet och ansvar till medborgarna, när Sverige inte längre söker framtiden i det förgångna, utan i nuet…

Men för att detta ska ske måste en del vanliga föreställningar ändras. Demokratibegreppet måste skärskådas på nytt. Att alla ska få vara med och välja överhet betyder inte att överheten ska få bestämma allt. Honnörsbegreppen måste lyftas fram i ljuset, betraktas och undersökas. Det förestår ett intellektuellt rengöringsarbete som väl passar karaktären hos en sökperiod.

Det där är gott och väl, men när jag beskrev saken mer konkret känns det ungefär lika revolutionärt som om skattetrycket sänktes från 48 till 35 procent, visserligen en nog så stor förändring, men knappast den metamorfos som idag förefaller aktuell.

Jag skrev också om hur det kan gå till när en sökperiod infinner sig. Det finns, hävdade jag, två modeller: Frihetstidsmodellen och Sturetidsmodellen.

Frihetstiden kom efter en samhällskatastrof, alltså det karolinska enväldets fall. ”Misströstande om fäderneslandets räddning börjar ock envar tänka förnämligast på att rädda sig själv och det lilla man kan hava kvar” beskrev historikern Anders Fryxell tidsandan.

Så här skrev jag om Sturetidsmodellen:

Sturetiden kom på ett helt annat sätt, nämligen genom ledare som insåg de nya möjligheterna och kunde artikulera de nya stämningarna… Sturarna kunde utöva det kraftfulla ledarskap som behövdes i rätt tid… En av dagens viktigaste frågor är huruvida det statsmannaskap som Sturetidsmodellen förutsätter står att finna inom dagens maktsfär.

Den frågan är nu, mer än trettio år efter bokens publicering, fortfarande relevant. Jag misströstar och räds det kaos som eventuellt väntar.