När jag gick i skolan fick jag lära mig något som jag fram till för några dagar sedan inte haft anledning att betvivla, nämligen teorin om fotosyntesen. Fotosyntesen, förklarade biologimagistern, betyder att växter under inflytande av solljus kan göra om vatten och koldioxid till druvsocker och syre. Så här ser den kemiska formeln ut:

6 H2O + 6 CO2 + ljusenergi → C6H12O6 (druvsocker) + 6 O2

Jag fattade det så, vilket jag fortfarande gör, att druvsockret är byggmaterial för växter. Ju mer vatten, koldioxid och ljusenergi, desto mer kan växterna växa och desto mer syre släpper de ut. I min barnsliga fantasi, som fortfarande är lika barnslig, kom jag därför att uppfatta koldioxid som mat för växter.

Sedan hörde jag talas om det där med växthuseffekten som uppstår för att människan genom förbränning av fossiler släpper ut en massa koldioxid i luften. Det där måste ju vara bingo för växtligheten, tänkte jag, för dels blir det varmare på grund av att koldioxiden förhindrar utstrålningen av värme i världsrymden – och värme är bra för växterna, det är därför vi har växthus – dels finns ju mer mat i form av koldioxid för växterna att glufsa i sig.

Det borde leda till att öknarna hotar att växa igen, tänkte jag, och kanske är det så, för när jag frågar Herr Google så får jag 19 500 träffar på ”öknarna breder ut sig” men 20 200 träffar på ”öknarna minskar”. Kanske inte så vetenskapligt, men i alla fall säkert lika tillförlitligt som att fråga ett gäng forskare som heller inte vet säkert.

Döm om min förvåning när det häromdagen i Studio Ett antyds att fotosyntesen upphört eller i varje fall tillfälligt slutat verka enligt det av mig inlärda mönstret. Det är den kände svenske agronomen och miljövetaren Johan Rockström som förklarar att ”världens skogar inte längre tar upp netto koldioxid utan släpper ut mera från regnskogar” och att det därför finns anledning att vara ”väldigt orolig”. För mig framstår det som sensationellt. Jag trodde fotosyntesen var något slags naturlag. Om naturlagar plötsligt inte gäller anser jag att det är så anmärkningsvärt att det åtminstone bör kommenteras. Det kan ju finnas en naturlig förklaring till anomalin.

Men i stället för att ta upp en sådan tråd väljer Studio Ett-journalisten att ösa på mer av samma märkvärdigheter. Den amerikanske forskaren Guy McPherson från universitetet i Arizona, säger reportern, hävdar att högre halter av växthusgaser kommer att ”omöjliggöra odling”. Reportern undrar om McPherson kan ha rätt, Johan Rockström?

Rockström förklarar att forskarna på dagens vetenskapliga nivå inte ”bedömer att han [McPherson] har vetenskapligt stöd för det”. Just idag befinner vi oss inte i en ”katastrofsituation” eftersom temperaturen bara stigit med 1,1 grad sedan 1800-talets slut. Går vi däremot över två grader så ”finns det vetenskap som pekar på att vi rör oss i en irreversibel riktning”.

Jag vet att herr Google inte har någon betydelse i sammanhanget, men han har ändå uppmärksammat Guy McPherson 8 400 000 gånger mot 171 000 gånger för Johan Rockström. Varför ska jag tro mer på Johan Rockström som menar att fotosyntesen kanske lägger av vid ytterligare 0,9 grader än på Guy McPherson som hävdar att den redan gett upp? Johan Rockström menar ju att i varje fall regnskogarna kanske redan slutat äta mer koldioxid. För en okunnig men skeptisk människa som jag känns båda alternativen ungefär lika rätt eller fel.

Hur det ligger till med hotnivån vet jag alltså inte. Däremot är jag ganska säker på tre saker. För det första vet jag att det finns ett stort antal klimatforskare – så kallade klimatskeptiker – som inte instämmer med Johan Rockström om sakens potentiellt katastrofala tillstånd. För det andra ”vet” jag således – eller drar slutsatsen – att det inte bara är jag som inte vet, utan även det samlade klimatforskarsamfundet. För det tredje vet jag att klimatskeptiska klimatforskare inte brukar inbjudas till radion.