Med anledning av Anders Leions krönika om alla gamla nazister på framstående positioner han stött på under sitt yrkesliv vill jag gärna dra ett strå till stacken.

Dagens föreställning är att alla, som en gång hade nazistiska böjelser, var judehatare och hitlerälskare. Jag tror att det är ohistoriskt och jag ska illustrera det med ett exempel på motsatsen i form av min mormors bror, kaptenen vid Dalregementet med majors avsked Otto von Unge.

Men först lite om bakgrunden. Sverige har alltid varit ett kulturellt lydrike. Fram till andra världskriget eller rättare sagt fram till 1942, när slagen vid Stalingrad och el-Alamein vände den tyska krigslyckan, har tysk kultur dominerat oss. Inget fel på det, Tyskland var och är ett betydelsefullt kulturland om vi bortser från hitlerepoken. Tyska var det första främmande språket skolbarn lärde sig och det var till tyska universitet studenter sökte sig för fortsatt förkovran.

Den svenska överklassen var kanske mer vänd åt Frankrike och det fanns kapitalistsläkter i Göteborg med närmare kulturella bindningar till England – Göteborg kallades tidigare för ”lilla London” – men Tyskland utövade sedan Hansans dagar det dominerande kulturella inflytandet i Sverige. Efter andra världskriget hamnade vi under amerikansk kulturell dominans, vilket jag livligt bejakade och reste till amerikanska skolor för att förkovra mig.

Liksom många andra svenska militärer var Otto von Unge nazistanstruken, men det berodde inte så mycket, tror jag, på att han skulle ogilla judar och uppskatta Hitlers tänkande som på att han var allmän tyskvän. Många var det. Så var det fram till el-Alamein. Att Otto uppskattade det tyska, inklusive den tyska krigsmakten, är inte underligare än att en gammal amerikavän som jag gillar det kulturimperialistiska USA (ehuru alltmer motvilligt efter den amerikanska hanteringen av den arabiska våren och dess påföljder).

Jag minns en släktmiddag hemma hos min mormor och morfar. Det är ett av mina tidigaste barndomsminnen. Det var säkert inte mer än tio år efter andra världskrigets slut. Israel och Palestina diskuterades. Någon, kanske min pappa, som var allmänt liberalt och progressivt lagd, hade sagt något mindre uppskattande om Israels politik. Jag tittade på major Otto von Unge. Han var satt och hade snaggat hår, promenadkäpp, grå kostym och stärkkrage. Han blev alldeles röd i ansiktet, drämde näven i länstolen och förkunnade: ”Judarna har fått öknen att blomma!”

Jag minns inte vad som hände efter detta utbrott i en i övrigt stillsam familjemiddag. Det blev väl som vanligt. Det vill säga en kort tystnad medan alla samlade sig, rätade till anletsdragen och återgick till att tala om okontroversiella saker.

Min mormors bror Otto von Unge med majors avsked från Dalregementet var en möjlig nazist som beundrade judar.