I Sverige liksom i andra länder finns, åtminstone sedan Aristoteles som var den som först gjorde indelningen, tre klasser: över-, medel- och underklass.

Till överklassen räknas hos oss dem som styr landet, närmare bestämt några tusen politiker med sitt entourage av pr-konsulter och spin doctors, välfärdsapparatens ledare med dito samt mediafolk och framstående kulturpersoner som är överklassens härolder. Dit hör även ett antal privatförmögna personer som valt att solidarisera sig med makten och att anamma maktens ideologi.

Till underklassen räknas dels ett trasproletariat av välfärdsklienter, dels ett relativt förtryckt skikt av ofta deltidsarbetande låginkomsttagare som hankar sig fram och ofta skyller sitt missöde på andra.

Medelklassen, som jag anser mig själv tillhöra, består av rimligt skötsamma människor som tar ansvar för sig själva och inte ”ligger samhället till last”. De är nettoskattebetalare vilket betyder att de betalar mer till det offentliga än de får tillbaka. Både Aristoteles och jag anser att medelklassen är samhällets ryggrad. Vi – Aristoteles och jag – är också eniga om att medelklassen borde vara samhällets hjärna men att den i många samhällen inte är det. Andras tänkande än medelklassens dominerar.

Schweiz är ett land där medelklassen bestämmer. Där är det tråkigt eftersom medelklassen på det hela taget är småborgerligt eller gråsossigt trist. Medelklassen har inga storartade och omvälvande visioner. Men tågen går i tid, allt fungerar och politikerna är tämligen anonyma administratörer av medelklassens allmänt konservativa vilja.

Den svenska medelklassen saknar klassmedvetande. Den fattar inte att den är nationens ryggrad. Den skäms över sig själv och sina medelklassiga värderingar. När den konfronteras med maktens ideologi och idévärld, alltså PK-ismen, skrumpnar den och håller tyst. Även om den nästan förtvinar inombords av maktens fräcka och arroganta världsbild – till exempel att det är medelklassens påstådda fördomar och egoism som är orsaken till nästan allt ont – så törs den inte säga emot. Den föredrar att dra sig tillbaka och försöka tänka på något annat och trevligare. På middagsbjudningar säger den exempelvis ”nej, nu ska vi inte prata politik, nu ska vi ha trevligt”.

Det är ett tydligt exempel på medelklassens marginalisering från makten. Kan man tänka sig motsvarande yttrande på ett kalas hos den härskande överklassen i det viktorianska England (som vi känner från litteraturen och TV-serier)? Kan man tänka sig motsvarande yttrande på en middag hemma hos Göran och Anitra på Torp?

Jag träffar ofta medelklassare som skamset erkänner att de inte orkar med att se på TV. De har exempelvis svårt att genomlida politiska debatter. De blir arga och ledsna för att ingen politiker verkar tala deras språk. De upplever att politikerna existerar i en annan verklighet än de själva gör och de drar den självspäkande slutsatsen att det är deras eget fel. De tror att deras egna känslor är uttryck för olämpliga attityder som de gör bäst i att tränga bort och aldrig förevisa offentligt.

Dessa medelklassares problem är att de ser sig själva med motståndarens ögon. De har accepterat motståndarens världsbild. De skäms när de ogillar att det sitter tiggare utanför varenda ICA-butik. Det som besvärar medelklassaren är att det finns en motsägelse mellan hennes instinkter – till exempel att hon inte gillar åsynen av tiggare – och den av PK-ismen påbjudna samhällstolkningen som för det mesta går ut på att medelklassaren ska skämmas, hålla truten och betala för att försörja folk som det är synd om.

Den svenska medelklassen idag är som den svenska arbetarklassen före August Palm. Arbetarklassen hade då instinkter som sade den att något var fel, men den hade ingen analys som gav dem självsäkerheten att följa känslorna och utveckla politisk makt.

Dagens svenska medelklass kommer inte ur startgroparna förrän den skaffar sig en analys. Det är ganska lätt om man bara accepterar en fundamental utgångspunkt, nämligen att det finns en huvudmotsättning i Sverige och att den inte, som förut, går mellan arbete och kapital, utan i stället mellan å ena sidan medelklassen själv och å den andra politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.