För att ha minsta chans att förstå vad som händer i svenska utanförskapsområden måste man ha en rimligt korrekt uppfattning om hur det går till när en individ integreras i den samhälleliga gemenskapen. Med individ menas här inte bara en migrant utan även en nyfödd svensk av två svenskfödda föräldrar. Även den svenska babyn är en nykomling. Man måste ha ett hum om hur sådana integrationsprocesser går till.

Min känsla är att postmodernismen och PK-ismen, Sveriges härskande ideologier, saknar sådan förståelse för människans villkor vilket åtminstone delvis förklarar landets sociala problem.

Filosofen Rousseau menade, ungefär, att människan är född med allt det vett hon behöver och att varje slags uppfostran hämmar och snedvrider barnets utveckling varför så mycket frihet som möjligt från vuxnas inblandning under uppväxten är anbefalld. Detta är svensk officiell människosyn. I skolan ska läraren inte leda utan bara hänsynsfullt följa elevens eget framåtskridande. Tillsägelser och tillrättavisningar ska undvikas för att inte störa elevens mognadsprocess. Auktoriteter bör nedmonteras och i varje fall förhindras att ge elever betyg.

Filosofen Aristoteles hade en motsatt och, enligt min uppfattning, mer verklighetsnära syn på en ny människas inlemmande i samhället. Nya människor, exempelvis barn, måste enligt Aristoteles med visst besvär för såväl sig själva som sin närmaste omgivning vänjas vid och anpassas till samhällets krav och normer, en process som vi brukar kalla uppfostran. Uppfostran är svårt och tar lång tid.

Tre väsensskilda aktörer står till den nya människans förfogande i detta ärende, vare sig hon är nyfödd här eller invandrad och vare sig man avser att följa Rousseau eller Aristoteles. Dessa är:

1. Föräldrarna och det civila samhället

2. Den svenska välfärdsapparaten, till exempel socialen och skolan

3. Polarna som knappt har något inflytande på spädbarnet men sedan gradvis ökar i betydelse

Föräldrarna är första linjen. När det gäller barn till migranter tror jag den linjen fungerar dåligt. Det samhälle till vilket barnet ska anpassas tillhör en för dessa föräldrar obekant kultur. De kan inte skruva in barnet i ett sammanhang som de inte begriper. Detta inser barnet så småningom och struntar därefter i föräldrarnas förmaningar.

Något motsvarande inträffar ej sällan med barn till svenskfödda föräldrar. Kanske föräldrarna skiljer sig och därför känner sig manade att tävla med varandra om barnens gunst i stället för att med viss bestämdhet träna dem för ett krävande liv. Barnet lär sig då att bara ha rättigheter och inga skyldigheter. Kanske finns ingen pappa närvarande. Papparollen blir därmed obesatt vilket troligen är särskilt illa för pojkarna som inte får någon vuxen att identifiera sig med.

I vilket fall som helst slutar det med en uppfostran enligt Rousseaus riktlinjer även om det inte var föräldrarnas avsikt från början.

Nästa uppfostrare i ordningen blir i så fall kommunen. Den misslyckas av två skäl. För det första är den en byråkrati. Byråkratier är inte gjorda för att älska, krama, förmana, uppmuntra och bestraffa. De är gjorda för att följa ett regelverk och att fatta myndighetsbeslut i enskilda ärenden i enlighet med regelverket. De stämplar, lägger i utkorgen och hämtar nästa ärende i inkorgen.

För det andra är just den aktuella svenska byråkratin besatt av rousseauanskt tänkande vilket i sig själv omöjliggör varje seriös danande gärning. Rousseauanens första åtgärd är att abdikera från uppgiften i hopp om att den ska lösa sig själv, vilket den inte gör.

Uppfostrarrollen övergår därmed till polarna. Ungdomarna, framför allt killarna, överlämnar sig till gäng av jämnåriga som inte heller fått någon ordentlig uppfostran.

Kanske har ingen beskrivit tydligare vad som troligen händer när ett gäng ynglingar ska uppfostra sig själva utan inflytande från vuxna än William Golding i romanen Flugornas herre. Ett gäng killar, engelska internatskoleelever om jag minns rätt, hamnar efter ett skeppsbrott på en obebodd söderhavsö utan lärare eller andra vuxna människor i sällskap. Efter ett tag har de utvecklats till ociviliserade, bestialiska vildar.

Där ser man ett mönster för hur kriminella ungdomsgäng i utanförskapsområden kan utvecklas. Det är sorgligt men det är fullt begripligt och i enlighet med vad en eftertänksam betraktare hade kunnat vänta sig.

Men det finns en viktig skillnad mellan vettvillingarna på söderhavsön och gängmedlemmarna i utanförskapsområdena. De förra har inga utomstående människor att förhålla sig till, men det har de senare. De senare överlever, åtminstone till viss del, genom att parasitera på det kringliggande samhället. De stjäl, rånar och langar knark.

Situationen måste påverka dessa ungdomars sinnesstämning och världsbild. En sak vet de med säkerhet, nämligen att omvärlden inte gillar deras beteende. De må hylla varandra när de bränner bilar och kastar stenar på ambulanser, men de måste vara medvetna om omvärldens reaktioner. Omvärlden tar avstånd från gängens gärningar, och det måste gängungdomarna vara fullt medvetna om.

Hur hanterar ligisterna då detta psykologiska läge? Jag skulle föreställa mig att det naturliga för en person i dessa ungdomsbrottslingars situation är att utveckla ett skyddande hat. Om jag var en av dem skulle jag – omedvetet förstås, men som alltid när det undermedvetna verkar, med osviklig precision när det gäller att urskulda det egna beteendet – börja definiera mig som ett oskyldigt offer för omvärldens svek, rasism och falskhet. När jag bränner en bil är det inte för att jag är en ungdomsbrottsling utan för att jag är en förtryckt människa som med rätta slår tillbaka, en befrielsekämpe. Genom sådana psykologiska mekanismer kan jag vända min hotande känsla av skuld till upphöjd rättfärdighet. Jag bestraffar omvärlden för de synder den har begått mot mig och mina drabbade medbröder. Jag hatar den gemena och futtig omvärlden representerad exempelvis av polismakten. Att spränga dess polisstationer känns plötsligt ädelt.