Psykoinfantilism innebär kvarstående barnsliga personlighetsdrag trots normal biologisk utveckling och intellektuell nivå. Det är väsentligt att försöka få grepp om hela den utveckling som har lett till att makteliten och delar av befolkningen nu tänker och handlar extremt barnsligt, trots sin vuxna gestalt och sitt vuxenspråk.

Omognaden hos de jättebebisar som har den politiska, mediala och akademiska makten är dels ett individuellt tillstånd, dels ett massfenomen. Den individuella sidan kan klassas som en narcissistisk personlighetsstörning med accentuerade kollektivistiska drag. Grupptrycket är så starkt att individerna oupphörligt avstämmer sig mot ett kollektivt medvetande, som blir tvingande likformigt och platt. Medvetandets politiska idéinnehåll är en infantil nysocialism, som även i sin barnsligaste skepnad rymmer socialismens totalitarism, verklighetsförnekelse och destruktivitet.

Vi kan alltså urskilja en växelverkande triad, vars delar nu är hårt sammanväxta och nivåsänkta: infantil personlighet + infantilt masspsyke (kollektivt medvetande) + infantil ideologi (PK-nysocialism). Vad har drivit utvecklingen? Går den att förstå ur ett psykologiskt perspektiv?

Jag bortser från utomstående krafter och inriktar mig på denna treenighet, som leder till samhällskollaps, om nivån inte höjs. Samhällets materiella bas – produktionsapparat, infrastruktur, teknik, naturvetenskap, kunskapshierarkier, normsystem – har länge fortsatt att fungera ”vuxet”. Makteliten har i stort sett bara bidragit med pladder, ändå skördat äran och vinsterna. Men stegvis har ideologiseringstrycket sänkt till exempel utbildningen, försvaret och rättsväsendet och nu börjar även vetenskapssamhället erodera.

Svenskarna har i sekler varit unikt konsensusinriktade, vilket har tjänat nationen väl. Socialdemokratins maktinnehav förstärkte centraliseringen och övertron på statsmaktens kraft och välvilja. Alla rörelser i civilsamhället tenderar att uppgå i eller bli beroende av staten. Staten liknar en mäktig stamhövding, som kräver merparten av fångsterna och låter sitt prästerskap fördela bytet.

I takt med feminiseringen får statsmakten allt tydligare drag av kvinnlig gudomlighet. Könsbytet ger staten outsinliga gudsgåvor, som alla stackare i världen får dia, alla som tar sig fram till statens bröst och gnäller eller skriker.

Svenskarnas hävdvunna strävan till konsensus och tron på statens halvt gudalika, nu allt mer feministiska skaparkraft förklarar varför hela triaden individ – kollektiv – ideologi har blivit så hårt sammanflätad och allt mer kvinnligt narcissistisk. Men vad har då drivit fram nivåsänkningen från ett förmodat normaltillstånd?

Efter andra världskriget återuppbyggdes Europa materiellt, men medvetandesidan hade fått en svår knäck. Den vite mannens tänkande var så misskrediterat att männen måste ta ett steg tillbaka och låta kvinnorna och de unga tänka ut en fredligare och bättre värld.

40-talisterna var så många och fick så stark medvind att en väldig våg svepte fram på 60/70-talet. De behövde inte göra fadersuppror eller härdas av stränga chefers krav. De bars fram av tidvattenvågen, den radikala anda som fyllde det kollektiva medvetandet. Och de fick förbli lyckligt pubertala. Ungdomskulten, frigjordheten, flower power, musiken, tusen röster med samma förföriska budskap: ”Du behöver inte bli vuxen!” Vågen lyfte dem till maktpositioner. De trodde sig bli upphöjda på egna meriter och blev mycket uppblåsta.

De sög upp just det pubertala i tiden: normbrytandet och socialismens nya former. Otaliga skarpa hjärnor hade sedan 30-talet format ett antiborgerligt, antinormativt tänkande inom litteraturen, sociologin, psykologin, politiken och så vidare. Många unga pluggade marxism och en del blev sekterister, men en pubertal kulturmarxistisk verklighetssyn trängde in även hos så kallade liberala. Konservatismens idéer försvann ur svenskarnas kollektiva medvetande.

Efter Sovjetunionens fall transmuterade socialismen igen. Det gamla klass- och ekonomitänkandet övergavs. Vänstern lika väl som liberalerna har accepterat den själlösa konsumismen och till och med den globalistiska råkapitalismen. På det politiska idéplanet kom en makaber höjdpunkt med DÖ 2014 och massinvasionen 2015. Hela sjuklöverns ideologi visade sig vara infantil barnkammarsocialism.

Ideologins infantilisering var svaret på det som efterfrågats, det som passade personlighets- och medvetandestrukturen. Och i det medvetandeinnehåll som nu uttrycks via massmedia och sociala media (och till och med i riksdagen!) kan vi se en utbredd regression från pubertal till infantil nivå.

Den grymma innebörden är att en stor del av barnen de senaste decennierna har ”fostrats” av vuxenbarn: föräldrar, förskollärare, lärare, journalister, akademiker, politiker med flera, som personlighetsmässigt har förblivit pubertala eller infantila. Människor kan socialiseras till en personlighetsstörning, via anpassning utveckla psykisk sjukdom.

För samhällssjukdom finns ingen medicinsk diagnos. Men den kunde gott vara psykoinfantil, narcissistisk och kollektivistisk personlighetsstörning. Kollektivism syftar här på gruppnarcissism, likhet och liktänkande, på atomistiska individers bekräftelsebehov och rädsla för utstötning. Vår tids omtalade individualism är mest bara egoism och yta.

Det infantila och narcissistiska härrör från en ofullgången utveckling särskilt under de första åren. Spädbarnet är som sammansmält med modern, men växelspelet med en mogen mor (och senare en mogen man), möjliggör en naturlig separation och individuation. Så fortgår en personlighetsutveckling, som leder till psykisk mognad och jagstyrka.

En infantil personlighet har psykiskt stannat i växten och tror sig kunna diktera verkligheten. Narcissism kallades ”generationsvirus” redan 1981. Det finns olika typer och könet spelar in – på nätet finns träffande beskrivningar: Självupptagen, stort ego. Jag, jag, jag. Självbespeglande, kräver ständig bekräftelse. Arrogant, skamlös, manipulativ, utnyttjar andra. Kräver särbehandling, särskilda rättigheter. Slickar uppåt, sparkar neråt. Har inga gränser, kan inte sätta gränser. Magiskt tänkande. Ser andra som objekt, saknar äkta empati. Besatt av jaget, men saknar jagstyrka, kompenserar genom tro på egen allmakt. Självdestruktivitet i förening med en grandios självbild. Polerad utsida, ful insida. Kan inte hantera avvikande åsikter och motargument. Förtränger allt obehagligt, men skuggan/demonen i det omedvetna projiceras på ”de onda”.

Sixten Johansson har arbetat som tolk och översättare, fortsätter att lägga livets pussel.