Tänk dig att du ska göra något stort, spännande och möjligtvis farligt, till exempel att hoppa från en flygmaskin på hög höjd. Det finns två väsensskilda metoder att förbereda sig. Den ena är att gå på kurs i flygplanshopp, skaffa sig fallskärm och noggrant lära sig allt om dess funktioner, kontrollera utrustningen i samband med hoppet och sedan, troligen med hjärtat i halsgropen, slänga sig ut från planet och dra i snöret. Den andra är att utan andra förberedelser än en lektion i självtillit rätt och slätt slänga sig ut från planet och hoppas på det bästa.

Ingen som jag känner skulle välja den andra metoden. Men när svenska staten planerar migrationen gör den så. Det visar en pinfärsk granskningsrapport från Riksrevisionen RIR 2017:25 Konsekvensanalyser inför migrationspolitiska beslut.

Under perioden 2004 till 2015 framlades 56 propositioner med migrationspolitiskt innehåll för riksdagen för beslut. Riksrevisionen har specialgranskat 26 av dessa propositioner för att undersöka i vilken grad propositionerna innehåller lagstadgad information om vilka konsekvenserna blir av de föreslagna besluten. Vad Riksrevisionen egentligen undersöker alltså huruvida riksdagen erbjuds möjligheter att begripa vad deras beslut innebär. Prop. 2007/08:105, till exempel, handlar om att lagstadga skyldighet för landsting att erbjuda ”asylsökande med flera” sjukvård samt tandvård. Prop. 2004/05:136 föreslår riksdagen att besluta att ensamkommande barn ”skyndsamt [ska] förses med en god man”. Enligt lag ska riksdagen i förväg få reda på exempelvis vad detta kan innebära ekonomiskt för de berörda delarna av den offentliga sektorn. Men hur har det blivit i verkligheten? Får riksdagen en aning om vad dess beslut kan få för konsekvenser?

Trettio av propositionerna behandlas inte av Riksrevisionen. Det kan bero på att det handlar om ”godkännande av mellanstatliga avtal”. Jag läser mellan raderna att de svenska kraven på beslutsunderlag till riksdagen skiljer sig från exempelvis EUs och att Riksrevisionen vid en bedömning därför skulle behöva utgå från ett annat regelverk vilket den inte har lust med. Fair enough.

Det kan också bero på att propositionerna ”rör andra kategorier av migranter än asylsökande eller skyddsbehövande och deras anhöriga”. Det fattar jag inte – till exempel varför prop. 2009/10:77 om att ”skyddsbehövande är undantagna” från ”försörjningskrav vid anhöriginvandring” inte vore intressant i sammanhanget – men det tänker jag inte bråka om just nu. Tjugosex propositioner är undersökta och det är bra nog.

Riksrevisionen har utsatt propositionerna för följande två frågor:

Granskningsfråga 1: Har regeringen inför migrationspolitiska propositioner låtit kommittéväsendet och Regeringskansliet inhämta och redovisa beredningsunderlag som allsidigt belyser konsekvenserna av förslagen?

Granskningsfråga 2: Har regeringen i migrationspolitiska propositioner redovisat allsidiga bedömningar av väsentliga konsekvenser av förslagen?

Är du lugn? Sitter du bekvämt? Är du redo för svaret? Svaret på båda frågorna är: för det första nej, för det andra att den propositionsförfattande regeringen kommit fram till att det inte finns några väsentliga konsekvenser och för det tredje att regeringen menar att om det finns väsentliga konsekvenser är så är de fördelaktiga för Sverige.

Verkar det rimligt? Tror du på det? Det gör inte jag. Jag tror att detta är aktivistisk refugee welcome-propaganda. Varför skulle regeringen, vilken regering som helst, fram till hösten 2015 inte artikulera samma ”mitt Europa bygger inte murar”-retorik eller ”öppna era hjärtan”-ideologi för riksdagen som nuvarande statsministern gjorde på Medborgarplatsen respektive förre statsministern i augusti inför valet 2014?

I praktiken betyder detta att riksdagen, enligt min kanske bigotta tolkning, stiftar lag utan att förstå innebörden av sina beslut. Den har för det mesta ingen aning om vad som kan hända med anledning av dess beslut. Det betyder också att regeringen, som lägger fram propositionerna, ofta struntar i eller missbrukar det regelverk som styr hur sådana dokument ska vara beskaffade samt att den gör verklighetsfrämmande bedömningar.

Säger alltså Riksrevisionen att inga som helst konsekvensanalyser förekommer i underlaget för riksdagens beslut i migrationspolitiska frågor? Absolut inte. Med föredömlig byråkratisk noggrannhet redovisar Riksrevisionen sin uppfattning i en tabell som strax, efter min inledande förklaring, ska återges.

Riksrevisionen identifierar tre olika typer av påverkan som de i propositionerna föreslagna lagförslagen kan tänkas ha på Sverige, nämligen 1) påverkan på migrationen (ökar eller minskar eller oklart), 2) påverkan på statsbudgeten samt 3) påverkan på kommunala kostnader.

Sedan bedömer Riksrevisionen hur varje proposition hanterar dessa tre olika typer av påverkan. Det finns fem olika hanteringsalternativ: 1) propositionen säger inget alls, 2) propositionen säger att påverkan är obetydlig, 3) propositionen säger att volymen eller kostnaden minskar, 4) propositionen säger att volymen eller kostnaden ökar samt 5) propositionen säger att något annat slags effekt förväntas uppträda.

Här är tabellen. De 26 undersökta propositionerna är fördelade efter hur de hanterar var och en av de tre typerna av påverkan. Summan av varje rad är därför 26.

 

Så här tolkar jag utfallet. De regeringar, i huvudsak en borgerlig, som styrde under undersökningsperioden 2004 till 2015, sa till riksdagen att de beslut regeringen begär att riksdagen fattar kan fattas utan att riksdagen begriper konsekvenserna och att om den ändå frågar så är konsekvenserna enbart fördelaktiga för Sverige.

Om Sverige ska gratulera sig till något så är det väl att en myndighet som Riksrevisionen existerar.